Yogiskt blå ögon

Jag ville inte idag. Det stressade mig enormt mycket att åka de få kilometrarna in till yogastudion. Jag ville hellre sitta hemma och gråta och tycka synd om mig själv. Det fanns tusen anledningar att bara ligga kvar hemma och endast en för att åka. Jo, precis så dramatiskt kändes det. 

Alltså åkte jag dit. Det tar emot att ligga hemma och vara en tönt. 

Jag hann inte mer än kliva över tröskeln förrän yogaläraren frågade hur jag mådde idag. "Nu pratar vi inte mer om det" svarade jag och försökte flina upp mig i något slags övertygande leende och vi övergick i en ömsesidigt humoristisk ton att prata om det vackra vädret istället. Men hon släppte inte sin oroliga blick helt. Ibland behövs det inte mer än så, en kommentar, en blick, ett "jag ser dig" för att man ska må en anings bättre. Ingen annan kan vända måendet åt en, men att bli sedd är väldigt viktigt.

Så gick vi in i dagens yogapass som var tillägnat pannchakrat, eller det så kallade tredje ögat. Jag måste erkänna att det var rätt mycket som skramlade på plats och kändes mer intensivt idag och när yogaläraren förklarade hur man kan se sitt tredje öga gick en stöt igenom mig, det var ju precis det jag hade gjort! Jag hade sett just det som hon beskrev! Vilken häftig känsla! 

När passet var slut småpratade vi lite till och så säger hon att mina ögonvitor har antagit en yogiskt blå ton. När jag kom var de röda, sa hon. Ute i bilens backspegel konstaterade jag att hon hade rätt. Ögonvitorna skimrade i en lätt blå ton.

Vad jag skulle vilja veta lika mycket som hon...

Bild via