Att det ska vara så himlans bra att prata jämt??

Ännu en gång ger jag vika för dem som säger sig veta bättre än mig. Ännu en gång bokas det in tider där jag ska berätta, berätta och återigen berätta. Det ska ältas, stötas och blötas för att jag ska höra min egen röst och på så sätt komma fram till bra saker. Eller eventuellt om det nu är så att jag har en egen skuld i det hela. 

Ännu en gång lägger sig PTSD-filten varm och fuktig över mig. Jag ser honom när jag vänder huvudet mot gatan. Jag hör hans förnedrande ord, hans frustande skratt och känner hans doft. 

Jag har sagt att jag inte vill prata om honom mer. Jag är färdig. Tack för erbjudandet, men jag är inte intresserad. Nej tack. Nej, jag vill inte heller ha era antidepressiva tabletter. Jag är inte deprimerad. Jag är utmattad och vansinnigt ledsen emellanåt, men jag tycker att det är fullständigt adekvata känslor. Jag vill ha dem för att de är mina och finns där av en anledning. Ingen mer fetvadd i mitt huvud, tack. 

Tänk, det är så otroligt märkligt att känna sig misstrodd även när man för en gångs skull ber om den hjälp man tror sig behöva. Så mycket kraft det har tagit i anspråk för att höja sig över tanken att det kanske var mitt fel alltihop och så få sitta på ett läkarsamtal och höra just de där orden. Det är mitt fel. Det är dags att komma tillbaka i arbete nu. Det är det som kommer att göra saken mycket bättre. 

Två månader senare. Ny läkare. Inte alls samma skuldbeläggning. Absolut inget märkligt med att vara utmattad. Det tar tid att bli frisk igen. Förmodligen mer än ytterligare ett år. 

Märkligt det där. Så väldigt konstigt.

Men PTSD-filten som kvävande fuktigt sipprar sig in överallt... Den tar tid att vädra bort igen. Tar tid att lösa upp. Tar sån förjävla lång tid...

Tar ett djupt andetag. Ställer in nästa prat-tid. Vill verkligen inte prata. Jag vill vara här och nu. Inte då.   

Foto: Solsippan

Valpchocken

Såhär dagen efter... 

När vi kom fram efter två timmars körande i ösregn höll plötsligt världen upp allt det våta. Solen bröt nästan igenom och i ett trollslag var luften närapå riktigt sommarvarm igen. 

Vi gick fram till det lilla torpet och blev välkomnade av hundskall och en glad kennelägare. Hon sa åt oss att vänta ett ögonblick, sedan fick jag plötsligt famnen full av en vit fluffboll. Jag kunde bara stå och le. Länge. Kände mig rent löjlig att världen bara stannade upp med orden "det här är eran valp" ringandes om och om igen i öronen. Våran valp. 

Han hade badat igår, men som med alla småttingar så är de bara rena en liten stund. Nu var han dessutom full av frön från småborre, så han var nästan på svartprickig. Jag insåg vikten av borstar och schampo. Eller en smutsig liten isbjörn. Bara att välja. 

Jag försökte mig på att ta några bra bilder, men oj vad det är svårt. Hela tiden fel objektiv då han antingen var för nära eller för långt bort. För det mesta med rumpan mot kameralinsen och ögonen i fjärran. Allting är väldigt spännande, allting utom de kommande nya ägarna förstås. Tänk, nu är det bara lite drygt en vecka kvar innan vi får ta honom med oss hem. Fast jag tycker förstås lite synd om honom att planera det där traumatiska att bli uppriven från sitt hem och sin familj. För katten tog det två veckor innan han vågade sig på att vara social med mig. Sedan ville han inte lämna mig alls på ett bra tag efter det förstås... Undrar hur det kommer att bli med hunden. Tja, egentligen har jag massor med frågor, men det är ju bara tiden som kan visa hur det blir. Spännande tid kommer det att bli i alla fall!

Foto: Solsippan

Foto:Solsippan

Foto:Solsippan

  

Underbara människa!

Det blev plats för ett sånt där härligt samtal idag. Ett långt ett. Jag blev faktiskt lite hes av att prata så länge. Men kvinnan jag samtalade med är fantastiskt duktig på att delge sina tankar på ett ömsint och mjukt sätt, fast inte det minsta mesigt. Det gillar jag. Hennes infallsvinklar är vansinnigt intressanta och fastän att jag är fullständigt snurrig av trötthet efter att ha träffat henne så fylls jag ändå av så mycket glädje att det är värt hela eftermiddagen i sängen. Hon är guld värd. 

Idag fick jag även träffa hennes föräldrar. Lite galet hade jag förväntat mig att de vore äldre och kanske inte så vitala. Det kunde inte vara mer fel. De var entusiastiska, trevliga och väldigt vitala. Dessutom besitter de en enorm kunskap om kristaller och stenar. Hela familjen alltså. Jag skulle kunna samtala i ännu fler timmar med allihop om tillfälle gavs. 

Snart, snart är det dags för ett annat möte. Första mötet med valpen och jag önskar så att det blir fint väder så att man kan leka lite utomhus och kanske ta lite bilder. Eller snart och snart, om fem dagar, men jag håller på att trilla ur skinnet av otålighet samtidigt som jag förstås nojar över hur orken ska räcka till. Men med massor med sömn och mer trevliga samtal så löser det sig säkert. Annars är min standardkur en aldrig sinande ström av té. Det är alltid bra och fungerar i alla lägen. Är man ledsen tröstar man sig fint med en kopp té. Är man stressad är det jättebra att sätta sig och läppja på en kopp té, det går inte att dricka heta drycker för snabbt. Är man glad kan man koka en kopp té och prata om det som har hänt och ger energi. Tja, du förstår poängen. Det finns inga lägen där det inte funkar med en kopp té, eller ännu hellre en hel kanna. Apropå det så finns det jättevackra tékannor som jag gärna skulle sätta klorna i. Men tyvärr räcker inte plånboken till. Jag undrar hur mitt hem skulle se ut med alla tékannor som jag önskat mig genom åren skramlandes omkring här... Hu...

Hoppas att du också har en bra, men kanske inte lika trött, dag!


  

Men hur fungerar världen egentligen?!

Förra veckan lärde jag mig att även om någonting tycks vara utom rimligt tvivel så är det inte sant förrän det ställts utom ALLT rimligt tvivel. 

Vissa saker måste man bara finna sig i. Funderar man för länge så blir man tokig. Exakt vad i vår kända värld kan någonsin ställas utom allt rimligt tvivel? Vad är rimligt? Jag tvivlar till och med på att mina yogabyxor är gröna, fastän att det stod på kvittot som följde med dem så tycker jag att de är bruna...

Domaren sa med tonlös röst att målet ogillas. 

Ogillas. 

Så absurt att använda ett sådant ord. 

Men blicken från gärningsmannen var det svartaste svarta hat någonsin uttryckt med bara en blick. Den färgen gick inte att tvivla på. 

Mitt i allt detta kröp en väldigt egoistisk tanke fram. Jag är så otroligt lättad över att jag själv enbart vände och flydde. Litar på annat straff än det mänskliga. De som vet mer än vi gör, ser mer än vad vi gör, förstår allt mer än vi gör. Det litar jag fullt och fast på. Det är det enda jag kan hålla fast vid i denna galna värld. Denna mannens värld. 

Släpp aldrig någonsin in en främmande man över din tröskel! Gör han dig illa på något sätt måste du därefter ställa allt som hänt utom rimligt tvivel. Trots att vittnen finns, trots att man säkrat spår, trots att det finns rättsintyg på dina skador. 

Ställa det som hänt utom allt rimligt tvivel.

Tvivlar på att det går

Galenskapens logik

Det jag säger är sant, sade han. Mitt ord gäller före ditt. 

Jag brände det fast i dig.

Den dagen då jag vände det emot dig

istället för att skydda dig

var ditt fel.

Min kraft är större än din, i min värld är allt 

allt

jag gör mer rätt än det

du gör.

Jag vill inte säga dig hur du ska göra. 

Jag vill inte

berätta hur du ska göra rätt.

Det du gör 

är aldrig rätt, är aldrig bra, är aldrig

gott nog.

Men jag älskar dig.

Det lilla i det stora

Mitt i alla virrvarsliknande dagar fick jag dra några kort med budskap från änglarna. Rart, men inte riktigt i min smak, tänkte jag. Änglar tror jag på, kanske inte så som man sett dem porträtterade i biblar och med vidhängande bibelcitat, men som väsen som kan hjälpa till att få marginalerna på den tursamma sidan. Budskapen som kom överraskade mig därför. De stämde bara alltför väl. De uppmanade mig dessutom mycket bestämt att jag skulle fortsätta på min inslagna bana och studera än mer. Lära mig mer och slutligen förmedla till andra. Låter som ett långt projekt, men det vore kanske inte så dumt. 

Jag längtar i alla fall tills de senaste dagarnas brus lägger sig lite mer. Det kommer. Jag vet att det gör det, men det är jobbigt under tiden det varar. 

Mina egna kort uppmanade mig att ta hand om de nattliga orosmolnen ett och ett, se dem för vad de är och se dem upplösas. Annars kan jag hålla på att odla moln i en hel evighet och aldrig komma någonstans. Nåja, ibland behöver man en spark där bak för att komma vidare. Jag vet bara alltför väl om att jag lätt oroar mig för allt och ingenting på samma gång. 

Jag tänker ofta på Mätarlarven av Werner Aspenström. Den har funnits med mig sedan tidig tonår och sätter ord på hur jag många gånger känner mig alldeles för liten för den här världen...

Mätarlarven
Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad
och spanar mot evigheten:
evigheten är alldeles för stor idag
alldeles för blå och tusenmila
Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad
och mäter upp mitt gröna körsbärsblad

På något konstigt sätt så blir det en trygghet att även andra har tänkt samma sak som jag. Världen är ibland alldeles för stor. Jag är inte en av dem som är satt att förändra stora saker, men kanske gör jag skillnad för vissa människor. Det är minst lika viktigt. 

Foto: Solsippan

Vinden kom en liten stund

Det viskar i vinden idag. Somligt är gammalt och somligt är nytt. Kanske skulle det vara skönare om den viskade tystare, men egentligen borde den vara full av tordönsröst. Somligt borde berättas. Högt och ljudligt, om det inte vore så att det fanns så mycket skam och förtal. 

Så vinden viskar tyst. Nämner inte det som inte bör nämnas, men bär bort smärtan. 

När livet skaver onödigt mycket tar jag paus. Paus med andning, inåtvänd blick och med shamanska böner ömsint tröstande för ljus och styrka. 

Viska till mig i vinden. 
Bär mig under din vinge. 
Visa mig de berg jag bara vågar drömma om.
Linda dina cirklar av ljus runt mig.

Det gör inte så mycket att de kommer i oordning, sammansmält av en längre bön. Vad som kommer först är det som är nödvändigast. 

Jag tänker på de som är modiga idag. De som är modigare än de flesta av oss andra. De som vågar, men ändå måste falla. Föll. Ingenting fanns där som tog emot. 

Foto: Solsippan

Bara lite snabbt

Nämen om man skulle ta och uppdatera lite? Fast inspirationen inte är på topp och det egentligen inte har hänt någonting. Jo, fast mest trista saker och saker som inte direkt passar i en blogg. Jag dansar vardagens dans och försöker hålla mig på fötterna. Lite snubblande har det varit, men ibland glider jag fram som en isprinsessa över sin is. De stunderna är magiska. Får luft under vingarna och fokus på nu och framåt. Virvlar lätt, lätt och utan tvekan. 

Den känslan infinner sig oftare och oftare. PTSD-buren har rämnat, utmattningsmuren har veknat och krafterna är på väg tillbaka. Det gäller bara att inte vara alltför ivrig. Jag blir lätt det. Fyller bröstet med glädje och vill inte alls känna av några begränsningar. Så som Lotta på Bråkmakargatan. Jag kan allt! Fast egentligen inte. Men det går bra att vara hemma och vara kaxig. Så mycket annat orkar jag egentligen fortfarande inte. 

Det som gör mig allra ivrigast av glädje är väntan på den nya familjemedlemmen. Den lilla valpen som nu har hunnit bli fyra veckor och ser ut som en tufsig liten isbjörn. Jag längtar så det nästan gör ont i hjärtat. Om två veckor ska vi åka och hälsa på. Då bestäms även vilken av lurvtussarna som ska komma hem till oss. Gissar att bloggen kommer att svämma över av vita tuss-bilder. Härligt att rikta fokus på livsglädje! 

Foto: Solsippan