Soul retrieval, att läka det sårade

Det var nästan solsken. I alla fall en bit på vägen. Sedan mulnade det mer och mer och när havet skymtade fram bakom nästa krök var det i samma gråa nyans som den regnlovande himlen.

Jag hittade utan problem och blev mottagen av den rödhåriga lilla kvinnan i vitt. Hon är liten, men kraftfull och på samma gång som man kramar henne försiktigt för att hon inte ska gå sönder utstrålar hon en fasthet och vänlighet som gör att man slappnar av i hennes närhet.

Jag har träffat henne en gång innan, men det är en annan historia, en annan dag. Idag skulle jag hämta hem en del av mig som tappats bort. Pussla tillbaka en del av min trasiga själ.

Vi satte oss i varsin vit soffa i det lilla, men luftiga rummet. Det var så högt i tak att man fått böja nacken bakåt om man ville titta efter hur det såg ut. Jag visste att hon gjort förberedelser innan jag kom, och jag visste att jag gick in bland de ord hon nyss uttalat. Även det en trygghet.

Hon frågade mig varför jag valt att få en soul retrieval och jag berättade väldigt kort att destruktiva O haft många år på sig att sarga min kropp och själ. Ändå svarade hon mig att den ursprungliga själsbiten som gått förlorad kan ha skett i ett tidigare liv. Hon sa att jag förstås kunde välja om det var så att jag ville rikta in mig på en speciell händelse, men annars kunde vi också bara låta allt vara öppet och se vad som kommer av sig självt. 

Egentligen ville jag förstås gå igenom allt och plocka hem alla förlorade delar av min själ, men så sansade jag mig och tänkte att jag har lärt mig att jag inte kan forcera fram det jag önskar så jag svarade att jag hellre ville låta det komma fram som ville fram. 

Rödhåriga lilla M bad mig lägga mig på en massagebänk mitt i rummet. Det var filtar på den och jag fick även en filt över mig och hon lade en fot under en av mina fötter medan hon satt på en stol bredvid. Hon skulle inte prata sa hon, men det gjorde ingenting om jag rörde mig under tiden. Sedan blundade vi båda två, lyssnade på den mjuka musiken och andades våra lugnande andetag.

Vid första trumslaget blev jag överraskad och kände hur mina ögonlock fladdrade till. Det var en långsam rytm och så småningom föll jag in i takten och kunde fortsätta slappna av. Förutom under en kort stund då jag plötsligt fylldes av ångest, rädsla och gråt så svår att jag nästan glömde andas. Sedan gick en rysning igenom min kropp och jag kunde återgå till att se mig själv stå på toppen av ett berg, högt, högt upp med solen och vinden runt om mig.

Jag vet inte hur länge jag låg där, en evighet i en blinkning. På trummans rytm förstod jag att M var på väg tillbaka till den här världen och jag öppnade mina ögon.

Vi hade inte varit på samma plats, men hon hade genast fått kontakt med en liten pojke som hon gissade var runt fem år gammal. Han var ensam och vinden slet i honom. Hans ångest och rädsla hade i det närmaste överväldigat henne. Han hade förstått att om ingen hittade honom och tog hand om honom så skulle han dö. Där och då försvann min första själsbit.

M beskrev honom som eskimå, men vi kom fram till att han förmodligen varit same, med tanke på min starka dragning till det samiska. Det hade även kommit en varg flera gånger och jag berättade vad jag endast sagt till min fina sambo tidigare. Jag har alltid haft en jättelik varg med mig, ända sedan jag var liten. Ingen annan än jag ser eller känner den, men den följer mig som en skugga. Enligt M är det mitt kraftdjur.

Mötet med pojken påverkade M starkt, det såg jag, men jag fick plötsligt en förklaring till varför jag reagerar så otroligt starkt på att bli lämnad. Inte lämnad i betydelsen uppbrott från ett förhållande, utan rent fysiskt lämnad. Destruktiva O gick ifrån mig vid ett tillfälle när vi skulle gå längs en vandringsled långt uppe i norr. Vi hade gått i flera timmar och jag hade fått så vansinnigt ont i höfterna och ena fotleden att jag inte kunde hålla samma tempo som honom längre, men inte en enda gång vände han sig om för att se efter var jag var. Han kunde lika gärna ha lämnat mig att dö. För mig var det samma sak. Mitt ute i ingenstans och jag hade så vansinnigt ont. Ändå var jag tvungen att fortsätta att gå då mörkret kröp allt närmre och de små skyiga vattendropparna som nästan tyngdlöst flöt omkring hotade att när som helst övergå i fallande regn.

Den lilla samepojken då... Vi vet inte hur det gick för honom, men M tror att jag någon gång i något liv varit samisk shaman, så kanske överlevde han. För att läkas behöver jag nu ta hand om och vårda det lilla barnet. Läka smärtan och på så sätt hindra att såret gång på gång rivs upp. Ingen lätt uppgift, men ändå mer konkret än att famla sig fram i gissningslekar.