I morgon är det dags igen. Ny shiatsumassage och jag är på riktigt dåligt humör. Det kom nu ikväll och kryper som en listig liten obehagskänsla i magen och ut i resten av kroppen. Jag börjar misstänka att det är för att jag har blivit totalt urdålig efter de andra behandlingarna. Det har verkligen rusat runt tankar och känslor i ett enda sammelsurium som påmint duktigt om hur det var när jag bröt upp från destruktiva O. Tårarna har runnit ordentligt, mitt eksem har blossat upp och med det har självförtroendet rasat i backen. Min fina D säger om och om igen att jag är söt och peppar mig så mycket han kan, men det är inte lätt när man slåss mot någon som inte längre finns (i alla fall inte på närmre håll än 50 mil). Jag blir rasande på att det fortfarande håller grepp om mig!! Det var fem år sedan exakt den andra maj som jag ställde upp för mig själv och inte gav vika för Os vilja. Före det hade jag alltid vikt mig för vad han ville, gått vägen han pekat ut och varit jävligt tacksam för att han ville ha mig. Det hör till att bli nedbruten och jag hade inte en hel fiber kvar i min kropp. Det enda som fanns kvar var sötman i att han förbarmade sig över någon som var så rutten, eländigt ful och hopplös på alla sätt som jag.
Om jag inte haft min kompis, som inte skrämdes av att jag ständigt var tvungen att svara i mobilen, messa frenetiskt och åka hem snabbt, snabbt på kvällarna eller tidigare för att hinna byta om till mina slitna jeans innan O kom hem så hade jag inte förstått att det var honom det var fel på, inte mig. Jag var driven så långt att jag inte längre orkade leva. Ingenting jag gjorde dög och ingenting var tillräckligt bra. Med min väns kärleksfulla sätt och omtänksamhet orkade jag ta mig ur förlamningen och kasta mig ut i det okända. Hela mitt vuxna liv hade destruktiva O styrt och han hade noggrant inpräntat i mig att jag inte skulle klara mig utan honom. Jag var helt enkelt inte tillräckligt smart.
Jag vet att han har fel, jag vet allt det där om hur galet allt han sa är, men det gör lik förbannat ont på ett sätt som inte går att beskriva. Det sargar min själ och vräker den mot sylvassa klippor i en ocean av vilda vågor och även om han rent fysiskt befinner sig på så långt avstånd gör han mig fortfarande trasig. Varje dag.
Om jag visste att det fanns ett botemedel som verkligen fungerar skulle jag ta det, tro mig, och jag hoppas verkligen att jag är på rätt spår när det gäller homeopati, zonterapi och shiatsu. Annars har jag inte mycket mer idéer kvar. Har inte hopp om någonting annat. Om inte lobotomi fungerar? Vanliga läkemedel blir jag ju närapå psykotisk av och jag vill inte hamna i händerna på en galen läkare, som tror att KBT och piller som dövar alla känslor är allena saliggörande. Det går inte över med hjälp av piller! Och jag har KBT-at mig själv långt innan det begreppet existerade, jag vet hur man gör, men allt det där andra, det är det som är svårt. Det är inte enkelt att varje dag ge sig i kast med att trycka bort det destruktiva och ge sig hän åt allt det vackra i livet. Att bara lyssna till det fina och peppa sig själv. Särskilt inte som det ibland finns andra i ens närhet som hellre bryter ner än bygger upp. Det behöver inte vara de som står allra närmast, det räcker med människor runt omkring som undrar varför jag är så konstig och inte gör som alla andra, orkar som alla andra eller vågar det alla andra vågar.
Jag vet inte om jag vågar få shiatsu i morgon. Jag vet inte om jag vågar möta det som den river upp inom mig. Det var enklare att låta det vara inlåst, hårt och bortom alla tårar.
Jag måste våga.
Jag vet det.
Våga.
Vara stark.
Mod och styrka.
Andas mot min älskades hals.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar