Väntar utan tålamod

Jag messade zonterapeuten igår och undrade vad man kan förvänta sig och till min lycka svarade hon med en gång. 

De första två till tre behandlingarna är värst,  vilket innebär att om man får behandling med två veckors mellanrum så mår man pyton i cirka sex veckor innan det vänder. Att jag reagerar så starkt beror på att det är så mycket som är fel, menar hon. Antar att det bara är att sätta sig tillrätta och åka med de här cirka ytterligare sex veckorna som ska till. Det enda som håller mig uppe just nu är tanken på att jag kommer att bli bra. Tänk att jag faktiskt kan bli bra! Det i sig är rent magiskt! Jag som blivit itutad sedan barnsben att jag är liten och klen och aldrig, aldrig kan förvänta mig att jag ska kunna må riktigt bra. Att jag istället måste anpassa mig till ett annat, stillsammare liv än andras. Vilket skitsnack! Jag vet att jag kan! Och jag ska!  

Just nu ska jag ta mig till stallet och pyssla lite, mysa och ladda själen med hästkärlek.