torsdag 27 februari 2014

PTSD-funderingar

När man startar en blogg har man oftast ett ganska klart syfte med den, gissar jag. Min egen blogg började som ett trevande försök att fylla det PTSD-hål som jag tyckte fanns. Jag hade själv sökt och sökt och sökt efter information, kunskap och egenupplevd PTSD, följder och verkningar utan att tycka att jag lyckats speciellt bra. Nu tycker jag att jag inte riktigt fyllt skorna jag ställde fram till mig. PTSD är bara en liten, ynkapynka del av mina vitt spridda tankar i den här lilla bloggen. Inte desto mindre påverkar det mig fortfarande. Varje dag. De senaste fem åren. 

Vad jag kommit på är att det ganska snart blir ett ganska trist mönster i att upprepa sig om mardrömmar, ångest och destruktiva tankar. På något vis har det blivit mer nödvändigt för mig att försöka berätta om vägen ur eländet istället. Hur jag trevar mig framåt, visserligen får bakslag ofta och hårt, men att det i alla fall blir långsamt bättre. PTSD är så mycket mer än att vara post traumatisk stress. Bakom diagnosen befinner sig personer som ofta har blivit nedbrutna, manglade och söndertrasade i så hög omfattning att det inte är greppbart. Att därifrån börja stärka sig själv, finna sig själv och förstå sina behov är så mycket större. Det är minst lika svårt som att hantera flashbacks, folks oförståelse och sin egen ångest. Att sätta ihop ett eget rehabprogram känns lika inspirerande som att uppfinna hjulet på nytt och lika enkelt som att bestiga Mount Everest utan guide och kunskap. Men man har inget val. I Sverige i dag, år 2014, räknar man kallt med att alla dessa människor, som lider av PTSD ska vara kapabla att reparera sig själva. Möjligen med hjälp av antidepressiva läkemedel, tio KBT-sessioner och möjligen några pass kroppskännedom. Eventuellt får de skylla sig själva någon gång då och då för att de själva har försatt sig i situationen eller inte tagit sig därifrån när de borde.

Jag vill inte fastna i någon slags offerroll, det är jag på tok för stolt för, men när jag är liten och rädd och tappar tron på mig själv skulle jag önska att samhället hade en guide med en syrgasmask till mig, ett basläger att ta sig tillbaka till, en karta att navigera efter istället för sneda blickar oförståelse och press att ta i lite till. Kämpa ännu hårdare, sluta vara kvar i gammalt tänk och ta sig i kragen.

Någon dag kommer jag att ha tagit mig ur PTSD-buren, depressionsträsket och hjälplöshetskänslan. Någon dag kommer jag att ha hittat mig själv, läkt och hittat livsglädjen, fjärilsglädjen och nyfikenheten på livet.



 

3 kommentarer:

  1. Den dagen kommer vännen. Du är redan på väg. Med stora och små steg om vartannat. På väg framåt. Jag är stolt över dig.

    Kram Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du är så rar :) Det är väldigt fint att få så mycket stöd från dig!
      Det är också väldigt fint att läsa din blogg. Dina barfotadanser i köket ger små tassavtryck i mitt eget kök, inspiration och kärlek. Små fnissiga stunder med té och hemlagat godis, mums :)

      Kramkram!

      Radera
  2. Japp! någon dag, någon dag!

    SvaraRadera