tisdag 4 februari 2014

Slirande dagar

Det är otäckt, läskigt och obeskrivligt. Har aldrig hört någon annan berätta att det plötsligt kan "slinta" i hjärnan, som att tankarna stannar upp och ingenting händer. Jag ser att folk pratar med mig, men jag hör inte vad de säger. Det känns lite som när man går i en trapp och tror att det är ett steg kvar, förväntar sig luft men foten landar hårt på samma höjd som den förra,  bara lite längre fram. Fast det är i huvudet det händer. De senaste sekunderna är borta, och en besynnerlig yrsel sätter in istället. 

Jag trodde litegrann att det där hade gått över,  att det tillhörde depressionen/utbrändheten och aldrig mer skulle hända mig. Gissar att det är zonterapin som triggat det på något vis. Jag är inte orolig att det är något farligt längre,  det är bara så trist att anpassa sig efter det. Jag vågar inte köra bil när det händer, till exempel, och hur förklarar man en sådan känsla för en läkare? De skulle tro att jag hittar på eller bara gör mig till för att verka sjukare än jag är. Dock ligger jag kvar i sängen idag med värk och slintande hjärna istället för att gå till jobbet. Hoppas innerligt att zonterapin snart ger positiv effekt. Vet inte hur länge man kan förvänta sig att det blir försämrat. 






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar