En såndär dag igen

Min första semesterdag och jag känner hur humöret dalar i takt med att regnet öser ner utanför. Kissekatten har fått ännu en ögoninflammation och jag är så trött på att droppa i ögon på motspänstig katt så jag tror jag spricker. Planen för idag var annars att gosa med häst, köpa några fler blommor och kratta det som ska bli gräsmatta. En jobbekompis vill vara social också, men jag känner mig inte social idag. Jag är en surtant.

Arbetskvällen igår var kaotisk. Det händer förstås ganska ofta att det är rörigt några timmar, det gör ingenting, men ibland förväntar sig folk att det ska bli värre än vad det faktiskt är. På något halvt magiskt vis brukar det också bli så då.

På vägen hem från jobbet spelade de Uno Svenningssons "Under ytan", vilket de har börjat göra oftare nu en period. Det är en fin låt, sorglig, men fin. För tre år sedan ganska exakt blev jag tvingad att sitta i en fåtölj närapå en hel natt och lyssna på låtar som O spelade på en gammal skivspelare. "Under ytan" var en av dem. O, som läst mina sms från de senaste dagarna, tyckte att han fått det ultimata beviset på att jag varit notoriskt otrogen genom alla år och satt med korslagda ben på golvet framför skivspelaren medan han med koncentrerad häftighet valde ut låt efter låt. Jag struntade i att försöka hålla tillbaka tårarna, struntade i hur han skulle tolka dem. Det var längesedan han förklarat för mig att kvinnor enbart gråter för att manipulera män, men jag var så förnedrad av att han erkänt att han under flera år läst mina sms bara för att hitta potentiella älskare så jag struntade i det. Hur är det ens möjligt att bli så besatt av sin partner att det inte spelar någon roll vad den säger, man utgår hela tiden ifrån att man blir bedragen? Varför vill man stanna i ett sådant förhållande? 

När jag slutligen fick krypa till sängs var jag så utpumpad att jag knappt orkade ta mig ur fåtöljen. Jag trodde att jag hade börjat förstå. Trodde att jag insåg att han var mycket sjukare än jag någonsin anat innan. Det var inte förrän dagen efter det som min inre rullgardin for upp med ett brak och jag till fullo insåg att jag kunde lita på min magkänsla om att det inte var säkert att jag ens skulle komma levande ur det där förhållandet.

Jag brottas fortfarande med insikten att somliga människor går igång på att skada andra. Det ger mig kväljningar och hela mitt inre protesterar vilt. För mig är det så otänkbart och så vansinnigt sjukt att jag balanserar på kanten till att tappa mitt sista förnuft och allt blir bara kaos. Han ville ha motståndet. Han ville att jag skulle protestera. Och jag var en idiot som fann mig i det han gjorde. 

Idiot, eller överlevnadsinstinkt? Han trappade alltid upp våldet ännu en nivå om jag sade ifrån. Bättre att leka kraftlös spaghetti, tänkte jag och insåg inte att jag bara behövde packa det mest värdefulla jag hade och ge mig av.

Min psykolog sa att jag inte kan lasta mig själv, jag hade inte förmågan att ta mig därifrån. Jag har inte ens rätt att kalla mig själv idiot eftersom ingen packat med mig kunskapen om min egen värdefullhet. Jag var bara tacksam över att någon ville ha mig överhuvudtaget. Fula lilla solsippan.

Det första året efter att jag tagit mig ur förhållandet med O blev jag överöst med beröm över mitt utseende. Dagligen. Det enda som var annorlunda var att jag rätat på ryggen och bytt ut mina trista, gråa kläder till sådana med färg. Jag får fortfarande fina kommentarer, ofta om mina ögon. Det är förvirrande (med tanke på att O oftast skrattade åt mig) men väldigt trevligt.

För det mesta klarar jag av att bära allt det som hänt på egen hand. För det mesta. Jag har ju delat en del med psykologer, gubevars. Ibland känns det bara så oerhört ensamt, oerhört skuldtyngt och oerhört omöjligt att orka med. Märkligast av allt är att jag skäms för vad han har gjort.