Kylan virvlar dock runt husknuten och tar med sig små iskristaller i all hast. Allra helst vill jag bara burra in mig i mina filtar och vänta ut vintern. Jag är inte byggd för vassa vindar. De skrapar sönder min hud och är en anings för buffliga för min smak. Fast med vovve har man inte mycket val, och glädjen i hans ögon över små isbitar, snöbollar och virvelkristaller gör allting värt det. Till och med när ivern gör att matte faller handlöst i snön är det värt det. Gapskratt och blöta valppussar. Eller tja, valppussar... han fyller ju unghund snart, den lilla bollen...
Så stor han har blivit!
SvaraRaderaDet går fort.
Jag vet...kylan och jag är inte heller vänner.
Men pälsbollen älskar den. Det är bara att hacka tänder och vänta på våren=))
En fin, fin helg till dig!