Om nätterna har man inte den blekaste aning

Jag vaknar och oroar mig om nätterna. De är långa, mörka och märkligt nära. Känns som att det är så många med mig som också ligger vaken om nätterna. För mig händer det särskilt när jag någon gång under dagen har fått brottas med vänner eller familjens oro uttryckt i ord som "men hur ska du klara detta?" Hur i hela världen ska saker och ting gå till nu när jag är utmattad, sådant som jag klarat tidigare, sådant som ingen har funderat över att jag klarat tidigare. Hur!? 

Ja, inte går det lättare när man tröstar andra i förbifarten och man själv försöker att inte lyfta de där tankarna till ytan.

Jag är formad i "jag vet att jag kan". Det mantrat har jag upprepat för mig själv sedan jag var väldigt liten och hittills har jag inte misslyckats. Även om jag är utmattad. Även om det inte går lika lätt som det gjort tidigare. Jag vet att jag kan. 

Om nätterna är jag kanske lite mindre, ynkligare till sinns. Då rullar funderingar omkring. Frågor stöter ihop med andra frågor, de suger upp varandra likt amöbor och forsar sedan fram i en grumlig massa där ingenting går att skilja från det andra. 

Hur?!?

Jo, precis så som när äventyrare bestiger Mount Everest. Mycket träning, förberedelse och rätt packning. Därefter, ett steg i taget.

Ett

steg

i taget.

Kanske till och med några steg bakåt ibland. Oplanerad väntan vid något basläger på grund av oförutsedda omständigheter, men med siktet inställt på toppen. 

Livet är som ett äventyr och om vinden ökar i styrka kommer jag hädanefter att slå läger och vänta på bättre förutsättningar, inte försöka forcera mig fram och förlora onödig energi. 

Foto: Solsippan