Stjärnor och psykologsnack

Jag gjorde ett ärligt försök att få upp ljusstakar och stjärnor i fönstren innan första advent. Släpade mig upp och ner på vinden, lyfte runt pynt och flyttade på kartonger. Det slutade med att glödlamorna visst inte tålt temperaturväxlingarna och jag inte alls hade lust att åka till affären och handla nya. Det tog ända fram till i förrgår innan de var på plats, men nu finns till och med en krans med mossa, hjärtan och små röda bär vid ytterdörren. Det är en säkerhetsdörr så det går inte att slå in en spik i den. Jag var överlycklig över den där dörren när jag flyttade hit, det kändes så tryggt och bra. 

För några veckor sedan fick jag min första tid till en psykolog. Det är ju plötsligt oerhört inne och positivt att gå till psykolog till skillnad från när jag var liten och det var vansinnigt skuldbelagt och nästan lite farligt. Jag har träffat ett par stycken och tyckte nog inte att det var varken farligt eller läskigt. De har lyssnat, nickat och ställt relevanta frågor. Den här gången har jag inte varit lika intresserad och inte alls särskilt sugen på att på att prata om destruktiva O. 

Jag gick i alla fall dit, fick ångest de lux och undrade vad jag höll på med. Andra gången hade jag jagat upp mig så mycket att jag fick svimningskänning medan jag satt ner. Det verkar dock inte som att det syns så väl på mig för psykologen rörde inte en min. Lagom till tredje mötet hade jag haft tillräckligt många mardrömmar, ångestattacker och paranoida tankar för att ha bestämt mig för att be om att avsluta kontakten. En halvtimme innan jag ska åka ringer dock någon människa och talar om att mötet är inställt. Snacka om att jag nästan inte orkade med det beskedet. Nu måste jag ladda om till nästa vecka. 

Men adventsljusstakarna är på plats och saffranet inhandlat lagom till Lucia. Bara att sätta igång och baka...