Det gungar på havet. Stora böljande vågor med lite vitt skum av glädje på topparna. I dalarna samlas mörkret, suger och vill nedåt, men om man bara flyter med så gungar man långsamt med upp igen tills det kvillrar i magen av höjden på toppen.
Ungefär sådär är solsippelivet för tillfället.
Det känns som att det var alldeles nyss jag kramade träden tillsammans med min fina svägerska. Kramade, kände, luktade och njöt av styrkan hos de månghundraåriga träden i den gamla, gamla skogen. De knarrade lite i vinden, viskade och rörde sig mjukt, nästintill osynligt. I vattnet doppade sig knallvita näckrosor bland pilande skräddare. Där fanns lugnet, dofterna och stillheten. Där har jag vuxit upp.
Har aldrig kramat ett träd, men din beskrivning fåt mig att fundera på att prova det...
SvaraRaderaOch jag hoppas att du får testa Kundaliniyoga! Ge det tid, så håller jag tummarna att det ger dig lika mycket som jag får av mina yogastunder!
Krama ett träd, låt dig känna efter hur det känns, det är säkert olika för olika människor precis som med allting annat. Än så länge har det inte blivit någon yoga men jag ska ta nya tag denna veckan :)
Radera