För fyra veckor sedan sjönk jag ihop i soffan i personalrummet efter några synnerligen påfrestande första timmar och sa spontant till en arbetskamrat: Vet du vad jag egentligen vill göra? Om jag får drömma?
Lite halvt förvånat slet han blicken från datorn och jag fick den vanliga känslan av att han skulle säga som de flesta andra att jag ju redan är högskoleutbildad och jobbar med det jag är utbildad till. Det hände inte. Så när jag började berätta att jag egentligen vill bo på en gård med stall och ha hästar inhyrda där för rehabilitering och eller vila, ungefär som ett hästhotell, svarade han med följdfrågor, nickade lite, funderade en stund och sa sedan; men det är ju möjligt.
Jag är van vid att folk ler lite, tycker att jag är galen och fortsätter sedan med det de höll på med, så jag blev lite bragd ur fattningen. Resten av arbetskvällen gick jag och tänkte på vad han sagt. Hela min semester gick jag och tänkte på vad han hade sagt.
Det är möjligt.
Det hela späddes på av att jag fick ett erbjudande om att köpa en häst som jag ridit ett tag nu. Med en häst har jag större möjlighet att gå utbildningar i hästhantering, praktisera nya kunskaper och lära mig allt jag kan komma över. Jag har bara inte den ekonomiska möjligheten just nu. Inköpspriset är inte högt, men de nödvändiga rullande utgifterna är för stora. Jag vet det. Det är bara det att det värker i bröstet av vetskapen att jag måste ta farväl av den lilla hästen i början av september. Han, som skulle kunnat bli min första häst.
Jo, det är en sak till. Min sambo är inte förtjust i tanken. Inte alls faktiskt.
Solsippan till häst i skotska högländerna.
Foto: Solsippans sambo
Allt är möjligt. Det är en mening våra barn har fått höra om och om igen under hela sin uppväxt. Det är den tro på sig själva jag och deras pappa har velat att de ska ha med sig ut i livet. Att allt är möjligt och att de enda gränser som finns är de vi själva sätter upp.
SvaraRaderaKlart att du ska se till att följa ditt hjärta och uppfylla dina drömmar. Om det betyder mycket för dig kommer du att göra det. På ett sätt eller annat. Och även om det inte blir denna häst så blir det häst en dag. Det är jag övertygad om och det tror jag att du också är. För när man vågar berätta högt om sina innersta drömmar för andra människor, ja då är man på något vis redan på väg. Man har börjat de första stegen mot drömmen.
Gå ut och fånga dina drömmar - det är du värd!♥
Kram Lotta
Kan inte annat än att hålla med "min plats i solen" och din arbetskamrat, för det är ju möjligt! Och du kan ha tagit första steget nu.
SvaraRaderaLycka till!
Tack snälla ni =) Jo, det är säkert så att jag tagit första steget. Sambon är heller inte så motsträvig nu när han fått smälta mina idéer lite. Det kommer kanske att ta längre tid än jag tänkt mig, men så småningom... =)
SvaraRaderaKramar!