söndag 8 november 2015

Små märkliga promenader

Vaknade lite tidigare än vanligt idag av den försiktiga lilla hundpussen och det långsamma dunket av svansen mot golvet. Hur bufflig han än kan bli om dagarna så är morgonpussen alltid lika mjuk och försiktig. 

Natten var lång, blåsten tog i för alla krafter och regnet piskade mot rutorna. Vidar tyckte att det var en aning läskigt så natten har även bestått av en hel del trampande fram och tillbaka över golvet för att hitta en bekväm sovställning. Han tycker inte om att ligga i sängen, eller knappt i sin egen mjuka bädd. Golvet funkar alldeles utmärkt, tycker Vidar, fast ibland lutar det kanske åt fel håll. För lutar gör det, så om han råkar skvätta en liten olycka kan man inte vänta med att torka upp det för då har det runnit in under någon list eller kanske någon möbel eller så. Golvet har ju trots allt hundra år på nacken så då får man väl ha lite personlighet, tänker jag. Det inte bara lutar, det pratar sitt lilla knarrande språk, knäpper och knakar när man går eller står. Precis så som ett gammalt golv ska göra. 

Morgonpromenaden var en anings läskig den också. Där låg ett nedfallet träd på en gräsmatta, soptunnor som virvlat runt låg också på ställen där det aldrig funnits soptunnor förut, och presenningar fladdrade vilt i vinden. För att inte tala om hur konstig pälsen blev i motvind. Nä, detta var man tvungen att lägga öronen bakåt för och kisande streta sig framåt så att man kunde komma hem någon gång och mysa istället. Fast det har slutat regna, så för en gångs skull var det inte en lergubbe jag hade med mig in genom dörren. Fast jag skrattade åt att det mer var som att försöka gå med en häst, som är skräckslagen av allt som rör sig och låter, än att promenera med en hund.

Apropå att vara rädd. Mycket av denna första tiden går åt till att vovve ska få se så mycket som möjligt och vara med om så mycket som möjligt, på ett trevligt sätt. På mornarna går vi förbi ett par hästar i en hage och svag som jag är för speciellt vissa raser tittar jag trånande på åtminstone en av dem varje gång. De är så mjuka och rara i sinnet att jag vågat låta Vidar gå nära och nosa. Själv har han varit väldans ängslig de första gångerna och hästarna har haft det största tålamodet jag sett. De har nyfiket gått stillsamt och luktat och tittat och betat på sin sida staketet medan vovve har virvlat omkring strax bredvid. Nu har det lugnat sig och jag har kunnat fokusera mer på att berätta vad han får och inte får göra i närheten av hästar. Fast igår tyckte fåren i hagen bredvid att vi var särdeles intressanta. 

Vidar är en herdehund. Alltså en vallande hund. Men trots att han sett får på en sisådär tjugofem meters håll varje dag i flera veckor så var de här fåren tydligen någonting helt annat. De var superläskiga! 

Själv blev jag en anings nervös, för jag vet att de där fåren är väldigt rara och väldigt gärna blir klappade, så till den milda grad att stängslet en gång lossnade när de i sin iver lade sig emot det så att jag skulle komma åt bättre. Jag tror att halva byn såg mig i min skamsenhet när jag försökte tråckla tillbaka stängslet i sina märlor utan verktyg och med kärleksfulla får alldeles intill. Fast det var bara en som stannade och undrade vad i hela friden jag höll på med. 

Så där stod jag och var en aning stressad ännu en gång. Fast denna gången var det mer för att jag hade en vallande herdehund i koppel och att den med alla medel försökte visa att de där andra pälsbollarna var det ruskigaste och otäckaste han någonsin hade upplevt... De som äger de där stackars djuren kanske tröttnar på mig snart. Fast djuren själva står kvar och tittar intresserat på den där märkliga pälsbollen som far runt och låter och virvlar och flämtar. Förmodligen tycker de att det är ett konstigt får. 







3 kommentarer:

  1. Det är så härligt med en ny familjemedlem. Så mycket nytt för alla att uppleva och upptäcka tillsammans och att bli väck på morgonen på det där mysiga sättet värmer så gott i hjärtat. Här hemma är det katter som väcker oss på liknande vis. Kärlek.♥

    Ta hand om varandra!

    Kram Lotta

    SvaraRadera
  2. Dessa underbara valpar och deras sätt att upptäcka värden!
    Han kommer garanterat att bli en bra fyrbent som har en matte som låter honom upptäcka och vänja sig med saker.
    Dom kan ju få för sig att det mesta är läskigt=))
    Som igår, när min som är sju år fick för sig att en bortglömd grill var otäck!

    Kram Hannis
    Ps. Älskar knarrande golv!

    SvaraRadera
  3. Ååh nu knorrar det i mitt hundhjärta... Men det får avundsjukt knorra vidare medans jag njuter av dina berättelser...

    SvaraRadera