Snurrfia

Tanken var ju att jag skulle vara så pigg och alert idag att kläderna som behöver tvättas nästan skulle flyga av sig själva nedför de två trapporna och in i maskinen. Dessutom behöver hemmet städas och papper sorteras. Det skulle också göras på ett ögonblick eller i alla fall i pigg fart. Här gäller det ju att ta vara på järnet som snurrar i kroppen innan det tar slut! 

På förmiddagen fick jag en nyfiken ingivelse att gå ut på en nyplantering (låter finare än kalhygge med små nya granar på...) längs med vad jag förmodar är en väg för arbetsmaskiner, men som är härligt gräsbevuxen. Där blev jag sittandes på en stubbe och tittade på ljusets förändringar i molnen, lyssnade på de små pipande ljuden från fåglarna som redan har börjat komma tillbaka. Det var lä där, bakom en kulle och jag hade kunnat sitta en stund till om inte Vidar hade krupit ur pälsen av iver. Tänk, jag som gillar att bara gå och skrota eller att gå så fort jag orkar kastar kottar för brinnande livet åt min bushund. Jag har ingen bollidiot, jag har en kottidiot... 

Jag är fortfarande förvånad över att det går så bra att ha honom lös. När vi lekt en bra stund och han har fått rusa av sig så går han med mig utan problem. Ännu har vi inte mött någon så jag vet inte hur han skulle bli då, men jag hoppas ju förstås att jag ska kunna kalla in honom och sätta på honom koppel innan han drar iväg för att hälsa. Tror att jag skulle skämmas ögonen ur mig om han inte skulle lyda. Han väger trots allt fyrtio kilo och är vansinnigt glad så det kan bli en aning påträngande när han sätter den sidan till.

Alla mina intentioner om hur den här dagen skulle bli har gått om intet. Huvudet brusar av intryck och jag kan inte sortera dem alls. Där far tankar kring allergier, menskoppar, dropp och mutade läkare i en salig röra och jag vet inte alls hur jag ska kunna reda ut de där tankarna. Återigen blir jag så gräsligt less på min utmattning. Om det nu är utmattning och inte bara ett knäppt personlighetsdrag. Ibland undrar jag ju. Vet att jag lätt blir lite "överkokt" av för mycket intryck även när jag inte är utmattad. 

När jag försöker känna efter som venoferdroppet gjort någon skillnad så märker jag att kroppen svarar lättare när jag rör mig, och kanske har jag lite mindre ont, men det är långt ifrån bra. Undrar hur länge jag har gått med för lite järn i kroppen egentligen? 

Nåja, sådana här dagar borde jag egentligen mest bara sitta still och titta ut genom ett fönster. Vänta på att alla snurriga tankar ska snurra klart och dricka mitt té i långsamma drag. Det ska visst bli snöstorm i natt så det kanske är så att det löser sig helt av sig självt. Vem vet?

Vid mitt senaste besök hos homeopaten fick jag ett medel med koppar som jag ska droppa under tungan och efter att jag börjat med det har jag i alla fall sovit sammanhängande under nätterna, även om det är väldigt svårt att somna än så länge. Usch, det här är verkligen inte jag. Inte någonstans. Förr hade jag aldrig svårt att sova, kanske svårt att somna någon gång då och då, men aldrig en vaken natt. Inte var jag så fumlig och snurrig heller. Jag skulle vilja göra så mycket, så väldigt mycket mer. Vara mycket mer, se och uppleva mycket mer. Fast det kanske kommer en dag.