Längtar efter färg

Tänk att det ska behövas besök av en karl för att jag ska få tummen loss och städa! Tja, eller så skämdes jag tillräckligt mycket över grus, päls och damm för att röja undan det värsta tills rörmokaren kom. Han ringde på morgonen och sa att han skulle komma vid två så jag tyckte att jag hade gott om tid att städa. Han kom tidigare, men då hade jag i alla fall fått bort det värsta.

Toalettstolen är nu utbytt och kranen i köket likaså. Jag har äntligen fått min bänkdiskmaskin inkopplad! Det tog bara ett halvår sedan jag köpte den. Hittills har den fått tjänstgöra som kattmatplats eftersom den har stått ovanpå vedspisen och därför tillräckligt högt upp för att hunden inte ska nå. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra, men å andra sidan lämnar inte katten många smulor i sin lilla skål så även om Vidars långa tunga skulle nå upp så får han inte mycket utdelning för sin ansträngning. 

Men vilken skillnad att kunna stoppa in porslinet i en diskmaskin! Jag har ganska mycket värk i kroppen så det här har jag längtat efter länge. Men vilken tid allting tog. Jag höll på att ramla av stolen i köket av trötthet till slut. Rörmokaren menade att blandaren suttit där sedan huset byggdes, men eftersom det är över hundra år gammalt så tror jag kanske snarare att den har suttit där sedan det drogs in rinnande vatten i så fall... Det var i alla fall väldigt svårt att få bort den. Nu känns det så modernt här att jag inte riktigt känner igen mig längre. På ett sätt är det gamla så charmigt, gediget och fint på nåt vis. Fast det är ju klart mycket smidigare med moderna saker. Men det där med att trycka på en knapp när man spolar vet jag inte riktigt om jag någonsin kommer att bli sams med. Dessutom kan det visst bli stopp i rören med de nya, snåla stolarna. De gamla avloppsrören är byggda för den större vattenmängden och pluggar igen när de inte blir genomspolade som förr. Nåja, det är ju inte min huvudvärk det heller...

Efter att rörmokaren åkt gick jag iväg på en välbehövlig promenad. Hela huvudet snurrade och det gjorde ingenting att vinden blåste snålt och kröp innanför min jacka bäst den kunde. Jag knatade på i någorlunda hög hastighet och njöt av att bli andfådd och dunka ner mina fötter ordentligt i gruset så att jag fick fart. Det var solnedgång och ljuset fick mig att kisa.

Nere vid sjön var det en flicka på isen. Hon kanske var i tonåren och hon hoppade och dansade med en livsglädje som smittade. Varje gång hon hoppat riktigt hårt sjöng isen tillbaka med sina ekande toner. Tråkigt nog slutade hon när hon fick syn på mig och sjönk generat ner i skräddarställning och tittade på sin telefon istället. Jag som tyckte att det var så härligt att se hennes entusiasm. Livsglädje när det är som bäst! 

Själv längtar jag efter färger, nyanser och mildhet. Ibland får jag doftabstinens. Det är som att hela jag längtar efter att kasta mig ner bland så mycket olika blomdofter och örtdofter som möjligt på en och samma gång. Nu är det färgerna jag saknar istället. När jag tittar på granarna som nästan blir honungsgula i ljuset från solen vill jag springa fram och borra in ansiktet däri, suga i mig färg genom huden och kasta bort den gråa vintern. 

Foto: Solsippan

Annars måste jag erkänna att jag har tyckt att mycket har varit grått och platt de sista dagarna. Fast jag träffade ett par vänner igår och var nog kanske alldeles för trött för att se om ljuset verkligen var så platt som jag uppfattade det. 

Foto: Solsippan

Visst är det konstigt att någonting som är så stickigt kan se så mjukt och inbjudande ut? Åh, jag hoppas verkligen att det är lika mycket solsken i morgon så att jag kan sitta ute och bara suga i mig alltihop på en gång! Venoferdroppet lockade fram en och annan fräken på min näsa, men några soldroppar skulle nog locka fram ännu fler, tror jag. Det är dags nu, det är ju ändå snart mars. 

Mars med sitt skägg lockar barnen utom vägg.
April med sitt skinn lockar dem åter in! 

Den lilla ramsan brukar mina föräldrar alltid rabbla när jag börjar tjata om att det borde vara vår och vackert väder så att man inte behöver vara inomhus något mer. I april brukar jag sitta och sucka över det bedrövliga vädret som aldrig kan bestämma sig för om det ska regna, snögloppa eller vara fint. Kallare än kallast brukar jag tycka att det är då. Ett par plusgrader och regn...

Nej, nu skulle jag ju hoppas på mjukfint väder i morgon! 

Foto: Solsippan

Visst, det är charmigt med blågrått också. Men det räcker nu. Nog.