Prata högt för sig själv

Det där ljuset kom tillbaka idag. Jag var ute på förmiddagen när det ännu inte riktigt spruckit upp och det fortfarande var minusgrader. Härligt att gå precis just då. Mina skor är prickiga av gårdagens traskande i slask och på mjuksliriga grusvägar så det kändes som en befrielse att bara kunna knata på utan vidare på frusna vägar. Vi gick ner till sjön och ut på en udde idag. Där ute finns en liten plats att göra upp eld och det är många gånger jag funderat på att släpa med mig lite ved och gå dit och sätta mig en längre stund. Idag tänkte jag att det kunde vara en sån dag, men när vi väl kom dit, Vidar och jag, så blåste det en snål vind in från sjön och den tog med sig all kylan den kunde från isen. På ett kort litet ögonblick var mina händer stelfrusna efter att ha försökt hitta något fint motiv för min kamera.

Foto: Solsippan

Det där huset har jag försökt fota ur de vinklar som medges utan att riktigt bli nöjd. Under flera år har jag provat och provat men för det mesta inte ens försökt till slut. Kruxet är att man alltid går så att man har motljus eller är alldeles för långt ifrån. Visserligen har jag pratat lite artighetsprat med ägaren, men det känns ändå inte som att jag vill be om lov att knata omkring på tomten och pröva nya vinklar. Men idag var inte ljuset så skarpt så det var värt att prova i alla fall. 

Många kastade grankottar senare gick vi vidare. Jag har kommit på mig själv med att om det är någonting jag har i tankarna som känns extra angeläget när vi promenerar så pratar jag högt och ljudligt och argumenterar för mig själv. Ibland kommer det folk som jag inte upptäckt innan de är inom hörhåll och varje gång hoppas jag att de tror att jag pratar med hunden. Fast jag vet inte riktigt om det är det jag gör, för han har ju fullt upp med att nosa omkring på spännande saker. För mig blir det lätt pinsamt, men så tänker jag att det är kanske inte så farligt ändå. Det finns nog fler än jag som går och pratar för sig själv då och då. 

Foto: Solsippan

Det är sådär att jag nästan blir avundsjuk på mig själv när jag ser den där bilden. Så många gånger som jag gått längs med åkern upp mot vägen där uppe. Där är nästan alltid lika vackert och det är sällan jag möter folk. På somrarna är det förstås annorlunda. Då är det fullt med badgäster då det är populärt bland barnfamiljerna eftersom det är så långgrunt. Den tiden på året väljer vi andra vägar eller går tidigt, tidigt innan folk har kommit dit eller kanske väldigt sent då alla har åkt hem. En och annan nattbadare har vi förstås mött på, men de brukar inte bli upprörda över en förbipasserande tant med hund vid den tiden på dygnet. Jag vill ju inte skrämma någon med hunden så jag försöker vara försiktig. 

Foto: Solsippan

Där bakom snöret går det unga kvigor om somrarna. Jag håller andan hela vägen för jag är så förtvivlat rädd för kor. Dessutom är det som att hunden är en magnet för de kommer springandes varenda gång vi kommer. Hunden vet inte riktigt vad han ska tro så han provar lite olika varje gång, men mest är han galet svår att få att gå lugnt vid sidan av mig. Själv går jag med hjärtat i halsgropen och hoppas att inget av djuren ska försöka sig på att klättra över den där stackars tråden för att hälsa på lite närmre håll. Det är fånigt, jag vet, men det hjälps inte. Ännu märkligare blir det med tanke på att jag klappat både en visent och på senare år brukat passa på att klappa kompisens brors bisonoxar. Hon står då hela tiden och trampar nervöst för att hon är rädd att jag ska ramla ner framför klövarna på den galna tjuren. Hon har väl inte helt fel i sin rädsla, jag är mer än lovligt klumpig så det känns inte alltför långt ifrån att det skulle kunna hända. 

Men kor... Där går gränsen.