Bittert, sa Solsippan

Min KBT-terapeut, som jag träffade cirka sju gånger, sa till mig att det var viktigt att jag inte blev bitter. Jag undrade hur hon tänkte och funderade över att det nog snarare handlar om hur bitter man blir efter att ha levt i ett misshandelsförhållande. Det är kanske inte alltid jag gråter över hur ond en människa kan bli, hur smärtsamt och skräckfyllt det många gånger var utan snarare den totala avsaknaden av stöd från samhället. 

Det gör jävligt ont att det enda jag kunde förvänta mig var antidepressiv medicin, som enligt farbror doktor skulle hjälpa mot flashbacks och tio gånger hos en psykolog. När jag kraschade fullständigt lades jag in på psyk i två veckor innan jag skrevs ut med motiveringen att jag inte skulle "vänja mig och bli hospitaliserad". 

Två veckors trygghet efter ett och ett halvt års konstant rädsla och ångest. Och tolv år av tortyr, ångest och ständig rädsla innan dess. 

Jo, jag blev sjukskriven ett år. Men jag förväntades skrapa ihop mig själv på den tiden, vara ute och motionera, äta hälsosam mat och framförallt inte vara bitter. Jag hade ju tagit mig ur det dåliga, allt var ju bra nu.

Jo, jag är bitter. 

Bitter så det svider över att det finns så liten förståelse, så stora krav och ett så litet nätverk kring oss som tagit sig ur det fruktansvärda och kämpar för att leva ett vanligt liv. 

Jag kan knappt förstå hur det skulle vara att dessutom ha barn med en sådan man. Att vara tvungen att lämna dem hos honom hade slitit mig i bitar. Jag minns hur det kändes när O försökte hävda sin rätt till katten. Jag hade hellre avlivat honom än lämnat honom till O. Och det är bara en katt... 

I min fantasi finns det behandlingshem för sådana som oss. Där finns det psykologer, terapier, förståelse och möjlighet att börja bygga upp sig själv från en stabil bas. 

I min fantasi finns det behandlingsplaner, värme och stöd, både för personen och juridiskt så att man inte behöver göra allting själv. Det måste finnas ett otroligt behov av detta. 

Det är en oändligt lång resa man gör när man påbörjar livet utan sin plågoande, men om man kunde få dela sina tankar, får veta hur mönstret oftast ser ut så tror jag att chansen är större att lidandet minskar och risken att man går tillbaka också minskar. 

Ärligt talat, skulle du orka att packa en plastpåse med det allra viktigaste och sedan lämna allt annat bakom dig? Allt. 

Tänk dig att du måste byta namn och stad. Göra ett nytt jag, leva på existensminimum och alltid vara rädd att bli hittad. Att inte ha några rättigheter. 

Det hade inte jag orkat. 

För mig var det otroligt jobbigt att bara byta stad. Jag har kvar mitt namn, mina släktingar och mina vänner. Jag var aldrig tvungen att "försvinna". Det hade jag inte orkat. 

Så berätta för mig hur det kommer sig att det inte finns några behandlingshem, några planer eller framtagna modeller för hur man bäst hjälper människor i sådana situationer. Jag är medveten om att det finns kvinnojourer, men de har begränsade möjligheter och resurser. De är inga motsvarigheter till behandlingshem. De är riksförbund och finns med som stöd i en akut fas. Inte så som jag fantiserar om, i en uppbyggnadsfas och nyorienterande fas.

Ibland är vägen stenig 

Foto: Solsippan 

Klättrar uppåt

Det finns väldigt mycket jag är rädd för. Jag är en riktig mes egentligen. Störtfånig på många sätt. Räddast är jag för att inte våga bli bra. På ett helt skruvat sätt gör det mig riktigt ängslig för hurdan jag är när jag har jobbat mig ur den här skiten jag går och drar på. Vem är jag egentligen? Vem är Solsippan utan ångest, med fina och bra dagar när det värsta som händer är vanliga händelser som sker i vilken människas liv som helst? Hur är ett vanligt liv? Hur lever man när man inte måste kämpa för att vilja leva, andas, möta en ny dag?

Jag har massor med fina anledningar att kämpa, leva och se varje ny dag som är min att få. Det är inte det jag säger. Men vissa dagar drunknar jag i det gamla, i smärtan, äcklet och det fruktansvärda vidriga som en annan människa gjort med mig.

Usch vad jag svamlar...

Det har varit två sjukt jobbiga dagar i rad nu. Jag misstänker att det är efter att jag fick shiatsu-massagen som det har lossnat ytterligare skit som jag måste ta itu med. Ont som fan gjorde det, mycket ondare än vanlig massage och vidrigt mycket mer effektivt. Jag blev imponerad ännu en gång över hur någon annan kan känna vad som är fel i min kropp. På något sätt har jag gått och trott att det på något magiskt vis bara är jag som kan känna det och att det är som jag inbillar mig.

Efter shiatsun sa hon till mig att det inte är fel på mina muskler, men att jag har mycket blockeringar och att mina energier är fel.

Jo, jag vet det. Jag tror till och med att jag vet varför.

När jag väl insåg vad som egentligen hänt, inte det jag trodde hade hänt blev det en alldeles för stor chock och jag tog en kökskniv utan att blinka och var två millimeter från att försöka skära ut mig själv från min kropp.

Vad som hindrade mig har jag ingen aning om, men jag lyckades ringa en barndomskompis och bad henne att bara prata, prata om precis vad som helst för själv kunde jag inte. Det var som att hänga i ett hårstrå över en avgrund och det enda som höll mig kvar i den här världen var hennes röst.

Där någonstans stängde jag av vissa delar för att klara av att fortsätta, att inte kliva rakt in i galenskapen och aldrig hitta ut.

Den här helgen har jag överösts med situationer där jag varje gång har känt mig maktlös och utlämnad i förhållandet med destruktiva O. Min vilsenhet och rädsla i alla dessa situationer har skakat min kropp, böjt och plågat den i smärtsamma vridningar och jag har tvingats att låta det vara så.

Som väl är har jag inte behövt vara ensam. Min fina D har varit hos mig hela tiden och guidar mig lugnt genom den vardagliga delen av livet. Vilken ängel han är! Ont ska med ont fördrivas, har jag hört, så jag hoppas verkligen att det här onda har väldigt mycket gott med sig. 

Lugnt och tyst

Det är så tyst och skönt på landet. Eller hur var det nu? 

Vi bor i ett litet, litet samhälle som de flesta skulle kalla by. Här hälsar alla på alla och om man är ute och rastar hund eller motionerar lite så känner man snart igen de andra som också är ute. Det är en söt liten by och jag trivs riktigt bra. En stor kontrast till när jag för några år sedan bodde i Ängelholm precis vid en av infartslederna med massor av trafik och massor av utryckningar från brandstationen alldeles intill. Att kunna sitta med fönstret öppet och fortfarande höra vad de sa i filmen på tv var inte realistiskt i den lägenheten. 

Här ute på landet är det sällan några stadsljud som stör, eller ens några störande ljud alls. Fast i morse vaknade vi av att de rättade till grusplanen här utanför med en traktor, som rasslande körde fram och tillbaka i en halvtimme ungefär. Grannens pojk har blivit stor nog att köra EPA-traktor och han gillar att ha igång motorn länge, länge innan han kör iväg och när han kommer tillbaka ska den också stå med motorn på i alla fall i tio minuter. Tror inte att det är en tillräckligt effektiv ljuddämpare på den för den spinner inte som en katt. 

De nyaste grannarna vi har fått är inte nöjda med möbleringen utan stuvar om allting varje morgon under ibland hetsiga diskussioner och hackade och skrapande av möblemanget fram och tillbaka. Jag tror att det blir lugnare en liten stund innan de får ungar. Fast då blir det nog ett fasligt gapande och farande på de där kajorna... 

Jodå, det är tyst och skönt på landet, bara lite andra ljud än de som är i stan. 

Det blev lite fel

Ibland missuppfattar man varandra. Ganska ofta blir det inte så stora men av det, men ibland kan man bli ganska ledsen. Igår missuppfattade pållen och jag varandra. Jag tänkte att vi skulle göra lite ledövningar med fokus på att ha roligt och med massor av belöning. Pållen var ivrigt med på noterna och tyckte att han kunde bidra med något nytt som han kommit på häromdagen. Så precis när jag bad honom stanna bredvid mig lyfte han vänster hov och gjorde en liten kick i luften, tänkte han. Det var bara det att mitt smalben var just där. 

Hans min var helt obetalbar när jag gastade rakt ut i luften och jag som inte trodde att hästar kunde ha dåligt samvete såg en mycket ångerfull pålle backa bakåt. 

Vi lekte lite sedan, när jag konstaterat att det inte var så farligt. Jag blev nog mest överraskad och lite rädd över vad som hände. Leken gick ut på att han fick följa mig i olika takt och olika håll, fortfarande med fokus på att bara ha roligt. Tror inte han tänker testa att sparka fler gånger... 

Inte som det skulle

Kände mig så fasligt pigg i morse när jag vaknade. Gick till och med upp före min sambo, vilket inte händer om jag inte ska till jobbet. Strosade runt lite och plockade fram pärmen för att sortera papper och boka tid till besiktningen av skruttbilen. Det var en ruskig tur, för det var då jag upptäckte att jag hade tid till zonterapi. Alldeles för snart inpå. Jag har nog aldrig varit så snabb att komma i kläderna och ut i bilen. 

I vanliga fall tar det 40 minuter att ta sig dit, men idag hade jag sån tur med alla trafikljusen att jag var där på 25 minuter istället. Zonterapeuten frågade mig häpet om jag hade en egen helikopterplatta där utanför. Jag hade ju messat henne och sagt att jag troligen blev tio minuter för sen, men var fem minuter tidig istället. 

Jag hade osedvanligt mycket energi och pladdrade som jag nog inte gjort förut. Så mycket bubblar inom mig av olika tankar att de liksom bara måste få komma ut. Det slutade med att hon ville ha telefonnummer till både homeopaten och akupunktören. 

När jag kom hem släpade jag ut katten i selen och det tog en hel halvtimme innan han ville gå in igen. Tror att tiden har mognat för honom att våga gå på egna promenader.. Det tog bara nästan ett helt år. 

Det tog ytterligare lite tid innan jag varvade ner, men sedan var det som att någon slagit mig i huvudet för jag orkade inte ens stå upp. Allt jag planerat att göra idag bara rann ut i sanden. Jag fick krypa ner i sängen och sov i flera timmar. Har bara masat mig ner till stallet en stund, låtit pållen beta medan jag ryktade honom. Det var inte samma hets med ätandet idag, så han har väl fattat att det är inskolning inför sommarbetet som vi håller på med. Lite ledövningar på det så var jag så stolt att jag hade gåshud. Han är så duktig när han bara vill! För det mesta vill han inte samma som jag dock.. Det finns väldigt mycket annat att titta på och lyssna efter som är tusen gånger roligare än jag när vi är på promenad. Så jag får vara väldigt aktiv om jag ska fånga hans intresse. Det är lite som när man ser folk som går med sina hundar, som inte bryr sig ett dyft om den som håller i kopplet. Fast pållen vill inte bita någon eller ens gå fram och hälsa. Han bryr sig bara om gräs.

Kissekatten ute på upptäcktsfärd. 

Kvällstur med djur

För ett par kvällar sedan gick jag ganska sent till stallet. Först var jag tvungen att sova en stund efter jobbet. Det suger fett att jobba till halv tio på kvällen och sedan vara tillbaka på jobbet halv sju. Visst, vi börjar kvart i sju men nattpersonalen strimlar en om man kommer en minut senare så jag kommer helst i ordentlig tid. Jag har själv jobbat natt och vet att det är tungt de sista timmarna innan man får gå hem.

Hursomhelst så var det en underbar kväll och vindstilla. Vi gick långsamt fram längs en remsa med gräs och medan pållen mumsade borstade jag honom. Det var en så skön kväll, lugn och fridsam. Jag njöt av att höra det lugnande ljudet av hästens ätande och fåglarnas sista kvittrande. Dofter från blommor och jord svepte förbi mig och jag andades girigt in sötman. 

Tillbaka i stallet sopade och pysslade jag innan jag gick för att stänga dörrarna. Där utanför kretsade en liten fladdermus runt, runt varpå den emellanåt störtdök med blixtens hastighet innan den återtog sin ovala cirkel knappt två meter över marken. Den kom så nära mig att jag kunde höra de mjuka små vingarna fladdra och jag ville sträcka ut handen för att se om den skulle komma ännu närmre. Fast jag vågade inte för jag trodde att jag skulle skrämma bort den då. Istället njöt jag av att se dess skicklighet och smidighet när den fångade sina insekter. Så fint, så fint. 

Lösningsmedel tack!

Idag fick jag ett sms om att det inte skulle gå att ordna så att min lille pålle kunde få en hagkompis sedan hans gamla har flyttat. Det finns numera totalt elva hästar i stallet och flera hagar som kanske inte är av bästa kvalitet, men jag har svårt att se att det inte skulle gå att hitta en lösning om man bara vill. Nä, om tre veckor kommer en ny ponny så fram tills dess får han lov att gå själv. 

Redan andra dagen som han stod själv försökte han ta sig in till ett par andra hästar som han gått tillsammans med i somras. Idag tittade han så långt efter mig när jag gick ifrån honom att det sved i hjärtat. 

Näpp, jag ska leta efter ett annat stall där det inte är så svårt att försöka lösa svårigheter som uppstår. Så är det beslutat. Skönt som bara den. 

Foto: Solsippan 

Vänskap över alla gränser

Uppe i min kammare med snedtaket, skrivbordet och min gamla säng satt jag ofta och skrev. Tanken var att det skulle vara min skrivarlya, det var ändå så litet att det knappast gick att använda till någonting annat. 

Den här dagen låg katten på golvet bredvid mig och jag kunde inte koncentrera mig på att formulera några ord alls egentligen. Var mest upptagen med att övertyga mig själv om att jag skulle lämna destruktiva O. Jag rabblade det ena negativa efter det andra, vägde för- och nackdelar mot varandra , höll fram mina rädslor och mina möjligheter. Till slut hade jag rört ihop det så mycket att jag kände mig alldeles snurrig. 

Lite uppgiven lutade jag mig tillbaka och viskade för mig själv att jag önskade att det fanns någon som kunde hjälpa mig att se klart. 

Någon månad innan hade en man som jag fått mycket god kontakt med gått bort. Jag hade träffat honom och hans fina familj regelbundet i ungefär två år och även om vi inte alltid pratade så mycket så fanns det en kontakt mellan oss som var väldigt fin. Det var absolut inte något sexuellt eller någon passion av något slag, bara en fin vänskap. 

När jag nu satt och tittade på min slöa katt skänkte jag honom en tanke. Önskade att jag kunde ha fått hans råd i saken. 

Sedan sjönk modet i mitt bröst och jag bestämde mig för att stanna hos destruktiva O. Min beslutsamhet kändes stark och jag vände blicken mot datorn igen. I samma stund hördes ett ordentligt brak ute i hallen. Katten for upp med alla håren rakt ut och den största ekorrsvansen han lyckats åstadkomma. 

Vi gick ut i hallen för att se efter vad som hänt. I första anblicken såg allt ut som vanligt, ingenting hade hänt.. 

Sedan såg jag att tavlan jag hängt ovanför trappen var borta. Det var bara den överdimensionerade skruven som var kvar. Frågan var vart tavlan tagit vägen. Jag tittade nedanför trappen, där den rent logiskt borde vara, men hittade ingenting. Inte förrän jag gick upp igen såg jag att den satt inkilad bakom ledstången längre upp än den hängt. 

Jag drog fundersamt fram den, den satt ganska hårt, och tittade på ståltråden på baksidan. Den var hel. Jag hade noga kontrollerat att allting satt där det skulle innan jag hängde upp den för att undvika att den ramlade ner i skallen när man passerade under den, men på något sätt hade skruvöglan som ståltråden var fäst i skruvat ut sig och tavlan tagit ett skutt på en och en halv meter uppför trappen och kilat in sig hårt bakom ledstången.

Jag har förstått din poäng, sa jag högt och tvekade därefter aldrig på om jag skulle lämna O eller inte. Jag visste att det var min vän som visat mig vad han tyckte om saken. Det fina var också att han aldrig behövde gå hem eller lämna mig ensam. Han var med mig hela den jobbiga tiden. Det kallar jag vänskap. 

Shiatsu

Jag var lite orolig igår över mötet med akupunktören idag. Rädd för det mesta, men inte att bli av med det som gör ont i mig. Vi skulle göra shiatsu idag. Skulle. Jag fick ett mess att hon blivit magsjuk. 

Shiatsu, har jag läst på nätet, är japanska och betyder "fingertryck". Det är någon slags massage och stretching i kombination om jag förstått det rätt. Jag är helt klart ivrig att testa och hela kroppen skriker efter uppmärksamhet. Kanske är det så här att vara beroende av kaffe eller så? Jag är inte beroende av någonting såntdär, men jag vet ju hur folk brukar bli som inte får sitt älskade kaffe. Jag är uppochner i hela mig. Knasigare än vanligt. 

Hoppas nu bara att terapeuten inte mår alltför dåligt. Hu, stackars henne.

Foto: Solsippan 

Ny mark, nya steg

Det första jag gjorde efter att jag vaknade idag var att gå upp och vända runt på steken som ligger och gosar i marinaden. Det slog mig medan jag stod i de ljuvliga dofterna från kryddorna att jag för några år sedan inte kunde tro om mig att jag alls kunde laga något annat än köttfärssås och spagetti. 

Flera gånger har jag tyckt att kockar är en aning tokiga som närmast maniskt gått omkring i saluhallar, på mattorg och i fiskebodar i sin jakt på de bästa ingredienserna. Nu kan jag ana känslan bakom intensiteten i deras sökande. Det är otroligt tillfredsställande att packa upp och titta på allt som man senare ska förändra till någonting som är värmande, energigivande och härligt att dela med den du har kär. Eller bara känslan av att få skapa och inte veta hur resultatet blir. Som att öppna ett paket då du tror att du vet vad som är där i, men inte helt säkert. 

Det hör till saken att jag har en otroligt trist matuppväxt. Lite skämtsamt är jag uppfödd på nötkött och potatis eftersom jag trodde att det var allergi som orsakade eksemet. Det resulterade i att jag låg i två månader och stirrade upp i taket när jag som sjuttonåring friats av en läkare från matallergi. Jag hade inte ens varit det minsta lilla, ynka pynka allergisk mot allt det jag undvikit under alla åren.

Depressionen gav så småningom med sig, men bitterheten grodde sig stark och fast. Jag hatade mat och allt det stod för. Gemenskapen jag förvägrats på födelsedagskalasen när de andra barnen åt vad som bjöds och jag tog mina två medhavda bullar som mamma bakat, nyfikenheten på nya smaker som inte var tillåten, alla minnen av jobbiga situationer som uppstått helt i onödan höll på att tära sönder mig. Det enda jag tog ut det på var maten. Det var den som skulle straffas. 

När jag precis skulle fylla nitton träffade jag destruktiva O. Hans mattradition var helt annorlunda, fylld av matglädje, kakor och nyfikenhet. Det blev hans lott att laga vår mat. Inte för att han släppte in mig i köket ändå, men jag slapp i alla fall att brottas med mina hatkänslor bland grytorna.

Nästa man i mitt liv ville inte ha "sladdrigt kött", inte det ena och inte det andra. Det fick inte vara si och inte vara så. Jag flydde som vanligt in i mitt anti-tillstånd där jag helst tagit bort maten helt, men försökte upprätthålla ett sken av att det inte var så farligt och att jag ville laga mat. 

När jag idag stod sömndrucken i morgonrocken och vände runt steken spreds det en pirrande glädje inom mig. Jag skapade någonting, inte bara en maträtt utan en helt ny dag. Ett nytt jag. Nyfikenhet, värme och kärlek finns numera i min mat. Det är de bästa kryddorna jag någonsin använt. 

Hemmadag

Helgen bara försvann. Min fina tredagarsledighet studsade iväg lika fort som vilken pingisboll som helst. Plötsligt var jag tillbaka på jobbet och alla tankar på engagerade inlägg på bloggen hade bara försvunnit. Jag har ju gått och tänkt och tänkt och tänkt på allt jag vill skriva och diskutera. 

Nåja, kvällen blev väldigt mycket mer turbulent än jag tänkt mig. Jag blev ruskigt arg och upprörd över en situation som var fullständigt absurd. Skillnaden var att jag inte var ensam den här gången. Vi var åtminstone fem stycken som opponerade oss mer eller mindre kraftigt, till och med avdelningschefen tyckte situationen var absurd och lyfter frågan till sin chef. 

Idag är jag hemma med diffus värk och yrsel. Känsloutbrott av den kalibern är tydligen mer dränerande än man kan ana.

Jag panikpostade de sista kompletterande papprena till högskolan igår också. Det är sista dagen idag för att skicka in sådana papper och jag hoppas, hoppas att jag inte missar ansökningen på grund av att jag varit för slö. Nu har jag i alla fall bestämt mig att jag i vilket fall som helst inte ska vara kvar. 

Det är som att vara en präst som har förlorat sin tro, sa jag till en kollega igår. Det är precis så det känns. Jag kan inte sköta mitt jobb längre, inte säga det jag har sagt tidigare och jag känner mig som att jag ljuger, föser människor i fel riktning och styrs av jättars penningbegär mer än viljan att göra gott. En marionettdocka som sliter för att komma loss. 

Foto: Solsippan

 

Skakande nåldyna

Egentligen är jag för trött för att skriva, för snurrig, fundersam och utslagen. Men tankarna snurrar så mycket att jag ändå inte kan sova. 

Jag fick akupunktur idag. Tidigare har jag fått något man kallar NADA, då man sätter fem nålar i varje öra och en på hjässan. Det har mest varit av nyfikenhet och för att man ska bli lugn av det. Idag var det annorlunda. Först fick jag berätta vad jag vill ha hjälp med, vilket jag egentligen inte riktigt vet eftersom jag inte kan någonting om akupunktur, men jag berättade vad jag har bekymmer med. Efter det fick jag klä av mig allt utom trosor och bh (hjälp, jag visste inte att man skulle det!) och lägga mig på en behandlingsbrits. Fick en filt över mig, men jag både frös och svettades på samma gång, så det var långt från behagligt. Nålarna var inte så ruskiga att få som jag trodde, visst kändes en del av dem, men det var mer ett obehag än smärta. Tror att det var nio stycken jag fick. Sedan hände ingenting. Jag kände mig lite fånig eftersom jag suttit och sagt att jag ofta svarar ganska starkt på behandlingar av olika slag. 

Efter en stund kände jag dock att jag blev viktlös, svävande i ett intet som varken var eller inte var. Därefter upplevde jag en sugande känsla, som att jag drogs nedåt i en vaggande rörelse. Då började jag spjärna emot. Det där var alldeles för läskigt för att jag skulle vilja vara med. 

Tillbaka på britsen i medvetandet började jag istället känna mig lite fnittrig, jag kunde inte hjälpa att jag log och undrade i mitt stilla sinne vad i hela friden hon satt för nålar egentligen. Jag hade förväntat mig att jag kanske skulle bli avslappnad, men absolut inte detta. 

Därefter kom en tår plötsligt i mitt öga. Sedan en till och ännu fler tills de rann helt okontrollerat och jag fick kämpa med andningen för att inte tappa kontrollen helt. Akupunktören flyttade några nålar, satte nya och gav mig uppmuntrande ord medan jag slet med att inte spänna emot för mycket. Vid det laget skakade jag i hela kroppen. 

När hon tagit bort alla nålar och jag satt mig upp sa hon att hon satt traumanålar på mig och därefter stärkande nålar. Hon verkade lite skakad att jag reagerat så häftigt och strök mig flera gånger på armen. Det tog ett tag innan jag kunde klä på mig eftersom jag skakade så kraftigt. Men med kläder, filt och en bit choklad så lugnade jag ner mig. 

Vilken resa!! Tänk att så tunna, tunna nålar kan sätta igång så mycket i ens kropp! Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig, men inte trodde jag att jag skulle få en så stark reaktion. Jag har skakat lika kraftigt flera gånger tidigare, men då har det varit av skräck eller då jag brutit ihop av ångest. Det här kändes mer läkande, naturligt och avslappnande. Jo, jag kände mig som att jag spurtat en alldeles för lång sträcka efter en joggingtur förstås, men det kan också vara ganska skönt. 

Fortfarande utpumpad ligger jag i gästsängen och undrar vart den här dagen tog vägen. Känner en flödande värme i kroppen och om jag inte blivit så hungrig skulle jag nog ha blundat ännu en stund. 

Humör eller inte

Efter att ha varit konstant på uselt humör igår gick jag stressad till stallet och hoppades på att ingen skulle vara där. Det var absolut ingen bra dag att umgås med vare sig djur eller människor. Som väl var kom bara en tjej och pratade en kort stund om sin skräckupplevelse kvällen innan då hon halkat i hagen och blivit trampad. Riktigt ruskigt, men jag orkade inte riktigt engagera mig. Som väl var hade hon inte blivit allvarligt skadad. 

Resten av kvällen var seg, egentligen väntade jag ju bara på att få gå och lägga mig, men när timmen var slagen fick jag panik. Jag ville verkligen inte sova. Ville inte drömma fler mardrömmar och känna den där otäcka känslan av att kliva in i en annan värld. 

Jag tog en kapsel av den nya medicinen jag fått, 5 htp, och en propavan. Min fina D låg och strök mig över handen tills jag lugnat mig lite. 

Det verkar som att jag fick väldigt bra effekt av det för jag sov i elva timmar!! 

Trots att 5 htp innehåller valeriana ska man tydligen ta dem på morgonen, vilket jag absolut inte trodde. Får väl börja med det i morgon för ikväll ska jag göra likadant som igår. Så skönt att få sova. Humöret har varit på topp hela dagen, har inte alls känt mig så skitsur som igår. 

I morgon är det dags för akupunktur dessutom. Hu, nålar är inte min favorit, men jag ska i alla fall testa. De är ju så tunna att man knappt ser dem. Ska bli spännande att se hur man mår efter det! 

Skitsurt

Regnet vräker ner och egentligen borde jag vara glad att jag är inne på jobbet, men idag är jag skitsur och tycker att mycket borde vara annorlunda.

Inte blir jag mycket nöjdare med utsikten från lunchrummet när det är så här trist :

Det är ingen där

Då var jag kanske elva år gammal, minst av tre syskon och med tillåtelse att vara ensam hemma tills min syster kom hem från skolan några timmar efter mig. Jag brukade njuta av lugnet, ta lite glass och läsa någon bok innan hon kom. 

Den här dagen gjorde jag likadant, satt i min säng, hade skålen med glass i mina händer och boken i ljuset från sänglampan. 

Det var skönt att sitta där, boken var spännande och det var tyst och lugnt i huset. Det var bara pappa som hördes när han högg ved nere i källaren. Det hördes tydligt och rytmiskt, ett hugg för att fästa yxan och två hugg för att klyva träet. Sedan föll bitarna slamrande hårt ner i betonggolvet. Vedträd för vedträd föll för yxan medan jag satt stel i min säng och inte vågade röra mig. Ingen mer än jag var hemma. 

Tyst, tyst smög jag mig ut ur rummet, gick genom rummen och tittade efter tecken på att han kommit hem tidigare. Ingenting tydde på att någon annan än jag var där. 

Jag gick ut, låste upp garaget, men där fanns ingen bil och bakdörren var låst. Ingen utan nyckel hade tagit sig in. 

Milt skakad gick jag tillbaka till mitt rum och konstaterade för mig själv att jag hörde i syne och satte mig att läsa igen, allt medan ljuden från källaren fortsatte. 

Min syster kom hem ett par timmar senare. Då hade jag stängt och låst min dörr eftersom vedklyvaren gått genom hallen fram till öppna spisen i källaren och lagt en famn med ved på golvet. Sedan hade jag tydligt hört hur stativet med spisrakan och eldgaffeln stöttes till och slog mot varandra. 

Hon gjorde sina vanliga rutiner och jag var väldigt lättad över att slippa sitta ensam med mina oförklarliga ljud. Fast på väg ut till toaletten stannade hon plötsligt upp, tittade förvånat på mig och undrade om pappa redan var hemma. 

-Hör du det också, andades jag och hoppades innerligt att det var så för då var det ju inte mig det var fel på. 

-Ja, någon hugger ved i källaren, svarade hon lite irriterat. 

-Det är ingen annan hemma, mer än du och jag. 

Det tog lite tid att övertyga henne, men efter att vi båda gått ner i källaren med tillhygge i händerna och konstaterat att det faktiskt bara var vi i huset blev hon blek om nosen och ringde pappa. Hur vi än bönade så kom han inte tidigare hem den kvällen och inte trodde han oss heller. 

Det har aldrig upprepats igen och min syster menar att det aldrig har hänt. 

Det var ingen där. 

Frosseri

Man kan ägna sig åt olika typer av hängivelse. Själv vet jag inte om jag ger mig hän särskilt ofta. Någon gång då och då dansar jag mig både svett och matt, eller så stirrar jag ut på himlen och faschineras av färg och rörelse. 

Igår föll jag till föga för en ask jordgubbar. Röda och svällande låg de i sin förpackning och doftade ljuvligt. De var visserligen från Spanien, men i min jakt på järn tänkte jag att det inte spelade så stor roll. 

Vilken lycka, att sätta tänderna i solsken och ljumma vindar i form av mogen frukt pudrad med socker var som balsam för själen. 

Jag åt hela asken. 

Förbannade kemikalier!!!

Aldrig, aldrig, aldrig någonsin antidepressiva igen!! 

Det är precis som att bli avgiftad när man slutar ta dem. I natt drömde jag att allting var tvärtom, jag ville inte vara tillsammans med destruktiva O men alla andra tyckte han var toppen. Det var bara jag som såg monstret. 

För en liten stund sedan fick jag en av de jobbigaste återupplevelserna jag haft på länge. Det är precis som att vara tillbaka i just den händelsen, tiden, sekunden. Inte som ett jobbigt minne, utan snarare som första gången du genomlider det. 

Jag har kommit längre än så. Jag är inte kvar i det där stadiet längre, inte fast i det destruktiva. Därför skyller jag kemikalierna för det här otroligt energikrävande tillståndet. 

Mitt i all sorg kan jag inte låta bli att önska att jag hade kräkts rakt på honom den där gången istället för att svälja ner det igen och låtsas som att ingenting hänt. Idag blir jag förvånad över att någon överhuvudtaget har förmåga att först kräkas av skräck och äckel och sedan stanna kvar hos den personen som drivit dig till det. Hur klarade jag att inte fly rakt ut i natten? Hur klarade jag att gå tillbaka och lägga mig i samma säng som monstret? När tårarna tog slut somnade jag. Bredvid monstret. Hur vågade jag?? 

Idag är jag glad att jag är där jag är. Jag har en underbar man vid min sida och istället för att gråta över den stackars flickan jag var månar jag om att ordna det så att det i fortsättningen kommer att vara så vackert och tryggt som möjligt i min vardag. Det måhända att jag är känsligare än andra och blir stressad fortare än andra, men det gör inget, om det är så så är jag stolt över det. Från och med nu tänker jag vara rädd om mig och göra bara sådant som inte gör mig illa. Det kanske tar tid att ordna allt, men det gör ingenting det heller. Jag har ett fint mål i sikte. 

Kärlek. 

Överallt. 

Tänker göra tvärtemot

Nu blev det sådär knasigt igen. Jag har ältat det läkaren sa om och om igen, stött och blött olika åsikter och uppfattningar utan att egentligen komma fram till någonting. Men så i natt vaknade jag av att min fina D tog i min arm och undrade hur det var fatt. Jag hade tydligen skrikit, men inte vaknat av det själv. Trodde att det var som det brukar vara när jag drömmer att det bara blir ett ljudlöst ångestskri och ingenting mer. 

Det blev som en droppe som fick mig att förstå vad jag ska göra. En lång period har jag inte drömt mardrömmar alls, men när jag började med de antidepressiva blev det precis som det var innan. Jag drömmer dröm på dröm med de mest otäcka innehåll och verklighetskänslan i dem gör att de hänger kvar långt in på eftermiddagen. 

Därför är det dags att lita på magkänslan igen, skippa de antidepressiva och ringa till homeopaten på måndag. Hon får vägleda mig istället. Dropparna jag fick av henne sist gav mig så fin effekt, redan samma dag, så det kanske finns något ytterligare tips eller metod som är värt att testa. 

Så får doktorspillrena ligga i sin ask och skämmas. På jobbet var jag ettrig och provocerande och sa att allt beror på hur man lägger fram saker. Om man vänder på hur det känns att ta antidepressiva så blir det ungefär så här; den här tabletten ger dig torra slemhinnor, vilket ökar risken för karies, du blir yr, drömmer mardrömmar, tappar aptiten, blir förstoppad, får minskad sexlust, blir skakig etc och som biverkan får du ett stabilare humör.

Det var tyvärr ingen som argumenterande varken för eller emot, men jag såg på dem att de inte tänkt i de banorna förut. Så jag tog min frustration och åkte hem till min fina D. Han är en ängel, som står ut med mina känsloutbrott och funderingar i alla evigheter. 

Tankekraft

Nja, gårdagen var inte heller okej. Läkaren ringde precis när jag skulle köra till jobbet och jag var nästan på väg att säga till henne att ringa efter helgen. Men jag ville ändå prata med henne eftersom jag rasat ner så i humöret och kände mig så ledsen. Alltså satte jag mig ner och berättade hur jag kände mig och att allt plötsligt tagit en hopplös vändning. 

Hennes svar förvånande mig en hel del. Hon var väldigt skeptisk till att jag ens har bindvävsinflammation eftersom snabbsänkan var normal. Att jag fått tillbaka smärtan berodde på träningsvärk och egentligen behövde jag nog inga antidepressiva heller när hon tänkte efter. Jag skulle tänka annorlunda och träna så mycket som möjligt på fritiden. Kanske byta skor på jobbet och bita ihop tills jag hittar något annat att jobba med. 

Plötsligt undrar jag om det står någonting i min journal som gör att läkarna ändrar attityd mot mig efter att ha träffat dem ett par gånger. Jag förstår inte vad som händer. Varför är det jag som är "högsensitiv", det vill säga mitt eget fel att jag har värk. Faktum kvarstår, jag får så ont att jag inte kan arbeta och Alvedon hjälper inte mer än ett par sockerbitar. Varför har jag inte rätt att få hjälp? 

Inte heller fick jag äta homeopatmedicinen, sa tant doktor. Den kan göra att jag får blodvärden som inte alls blir bra, för det hade en annan patient fått. Det rimmar illa med att jag ätit dem i flera månader och det enda som avvek var mitt järnvärde. Det är för lågt. Att hon helt ovetenskapligt jämför mig med en enda annan person, som kanske inte hade samma besvär fick mitt förtroende för henne att rämna. 

När jag kom till jobbet ringde jag min bästa kompis så fort jag kunde. Hon fick höra all min uppgivenhet och lyckades att peppa mig så pass att jag vände det tråkiga till att se det som en möjlighet istället. Det här kan bli en chans att satsa på mig själv och det jag tror på. 

Är så glad att jag får så fint stöd!! 

Liv i balans

Livet är inte alltid så som man tänkt sig att det skulle vara. Själv föreställde jag mig som barn att jag skulle bli väldigt nöjd med mitt liv så fort jag blev vuxen. Det längtade jag otroligt mycket efter. Tänk att kunna bestämma allt själv, göra sådant man själv vill och förstå allt. 

Många gånger gör man saker man inte alls vill, trots att man är vuxen och bestämmer över sig själv, och inte förstår jag hälften så mycket som jag trodde att jag skulle göra. 

Natten som gick skrämde katten upp mig ordentligt två gånger. Det var han som drömde mardrömmarna och gav ifrån sig märkliga ljud och rusade vettlöst ur sängen vid ett tillfälle. 

Förutom en krånglig katt hölls jag vaken av värken i händerna. Läkarna letar alltid efter svullnad över knogarna, men jag svullnar mellan knogarna och i handflatorna. Fast jag har väl alltid varit lite knasig. 

Kombinationen av dålig sömn och värk har hållt mig i ett förlamande grepp idag. Det blev inte alls som jag tänkt mig. Jag trodde att medicinen tagit bort värken och att de antidepressiva pillrena höjt upp min grundstämning så att jag inte skulle rasa ner i skoskaften så våldsamt igen. Nu känns det mer som att vara tillbaka på ruta ett igen. Hoppas otroligt mycket på att komma in på högskolan till hösten så att jag kan byta arbetsmiljö och kanske inte slitas isär av att känna sig otillräcklig varje dag. Balansera fram på en positiv våg istället för att klumpigt sprattla sig fram i ett stormigt hav. 

Grannens kisse balanserar på spaljén. 

Arbetsdags

Efter att ha varit sjukskriven i fem veckor har jag nu jobbat två dagar. Det var på ett sätt roligt att komma tillbaka, men jag var så rädd att jag knappt sov någonting natten innan. Jag minns ju bara hur ont jag hade och hur trött jag var innan jag gick hem den där dagen. 

Första arbetsdagen gick bra, det var mycket att göra, men jag redde ut det och tänkte att det var himmelskt skönt att kunna stå och gå i mer än tio minuter i sträck. Idag stapplade jag ut till bilen och körde med värkande kropp till mitt lilla hem. Har legat i sängen sedan dess. 

Det kanske är så att det är lite träningsvärk, eller ringrostighet som gör det och att det blir lättare under resten av veckan. Hoppas jag. 

Om inte annat så har det varit så skönt att ha varit i princip smärtfri en stund i alla fall. 

PTSD i varje por

Varje andetag, varje sekund jag inte tänker på honom är en seger, en stund i himlen och en stund av helande. 

För fyra år sedan undrade jag om det överhuvudtaget kunde finnas en sekund utan honom. Han fanns i varenda por, vartenda cell i min kropp vibrerade av hans. Det spelade ingen roll hur mycket jag än ansträngde mig, slängde alla kläder han sett och tagit i, bytte bostad, köpte nya möbler, bytte stad, arbete, liv och utseende, hans ord och viskningar hörde jag ändå dygnet runt. Varje dag, varje minut. 

Det är inte möjligt att överleva någonting sådant. Det var åtminstone vad jag trodde. Möjligen kan man fortsätta existera, men inte mer än så. 

Jag hade fel. Det är en av få gånger jag blivit riktigt glad av att ha haft fullständigt och käpprätt åt helvete fel. Man kan överleva, man kan leva och man kan bli lycklig. Det i sig är så rasande fantastiskt att jag blir alldeles kollrig. 

Egentligen tror jag inte att jag så mycket har lagt märke till förändringen. Den kommer smygandes, lite generat, och tar över utan att man tänker på det. Inte förrän förra veckan när jag fick en fruktansvärd huvudvärk, ångest och flashback på flashback som skruvades upp till en kulmen av ständigt rullande bilder i huvudet. Det gick inte att stoppa. Precis som då, för fyra år sedan var jag fången i det som varit, det som är över och förbi. Inte förrän nu förstår jag hur långt jag kommit ifrån det där. 

Jag lever tillsammans med en man som med sin kärlek får mig att känna mig trygg i varje sekund. Jag blir inte rädd eller orolig, stressad eller ängslig. Han är den han utger sig för att vara och lockar mig inte att testa honom i olika situationer. Han älskar hela mig och orkar med hela mig, vilket jag aldrig upplevt förut. Det är en fantastisk känsla! Förut trodde jag att jag skulle vara tvungen att läka mig själv alldeles på egen hand och i bästa fall kunna släppa in någon i mitt liv, men aldrig kunna vara helt avslappnad. Jag hade fel i det också. Min D visar mig varje dag att jag inte står ensam. Jag är inte vilse längre. Så skönt, så skönt.