Ich bin so müde, ich bin so matt.
Ich habe zu viele kinder im nacht gemacht...
En kort tid i mitt liv läste jag tyska, och jo jag var ofta trött redan då, men för det mesta hade jag inte särskilt svårt att lära mig glosor och grammatik. En kväll var det bara som förgjort att jag skulle kunna lära mig det tyska ordet müde. Det spelade ingen roll hur många gånger jag irriterat skrek ut "Ich bin so müüüüde" så klarade jag det bara inte.
Så jag gick till mamma. Det gör jag fortfarande när jag har bekymmer. Om jag inte tror att det är bekymmer som kommer att bekymra henne mer än mig, vill säga...
Mamma lärde mig ordramsan högst upp och jag fnittrade helt betagen i att min ordningsamma mamma kunde någonting så busigt. Jag kommer aldrig att glömma det där ordet igen.
Mamma kommer till mig på lördag. Det ska bli fint. Hon är förstås ganska orolig över min mage just för tillfället, men jag tror att hon blir lugnare när hon ser mig. Dessutom kommer jag få äta mamma-lagad mat. Det ska också bli väldigt fint.
Just nu ska jag ta min övertrötta kropp och krypa ner i sängen. Kanske inte göra så busiga saker som i ramsan, men det ska bli skönt ändå.
Kram på dig!
torsdag 31 oktober 2013
onsdag 30 oktober 2013
Natten stannar kvar länge ibland
Tanken var att jag skulle tillbaka till jobbet idag, men jag vaknade efter en rörig dröm och var tillbaka i allt gammalt eländestänk, minnen och ångest. Orkade inte ens känna efter, ringde och berättade att jag inte kunde komma idag heller.
Nästa gång jag vaknade var det med ett skrik i halsen. O hade kommit på besök i min dröm där han frågade mig om och om igen om han var galen. Han slängde mig ner på en brits, stack en grov kanyl i halsen på mig och började injicera vad som fanns i sprutan. Hur jag än försökte kunde jag inte skrika och de som var i rummet intill märkte ingenting.
Det var bara en dröm.
Farbror doktorn, som jag träffade på eftermiddagen, sjukskrev mig i en vecka för magont. Jag berättade ingenting om min dröm eller PTSD, bara om Orudis retarderade kapsel som jag tog för en vecka sen.
Kissekatten ligger på soffans ryggstöd och snarkar. Det är lugnt och skönt här hemma, och jag ska bli bättre igen.
Nästa gång jag vaknade var det med ett skrik i halsen. O hade kommit på besök i min dröm där han frågade mig om och om igen om han var galen. Han slängde mig ner på en brits, stack en grov kanyl i halsen på mig och började injicera vad som fanns i sprutan. Hur jag än försökte kunde jag inte skrika och de som var i rummet intill märkte ingenting.
Det var bara en dröm.
Farbror doktorn, som jag träffade på eftermiddagen, sjukskrev mig i en vecka för magont. Jag berättade ingenting om min dröm eller PTSD, bara om Orudis retarderade kapsel som jag tog för en vecka sen.
Kissekatten ligger på soffans ryggstöd och snarkar. Det är lugnt och skönt här hemma, och jag ska bli bättre igen.
måndag 28 oktober 2013
Orudis retard, en retarderad kapsel....?
Jag älskar numera hösten, älskar. Från att ha varit den som ryst vid tanken på att inte få känna varma sommarvindar och höra fågelkvitter varje dag har jag börjat njuta av dimmorna över fälten, färgprakten i löven och de mysiga dagarna inomhus. Ingen mer brådska, ingen mer hets över förspillda soltimmar och piffiga sommarkläder. Bara jag, mina slitna jeans och massor med hett té.
Baksidan av myntet är dock att jag oftast får mer ledvärk. Den kommer smygandes, tuggar sig långsamt igenom mitt försvar av ignorans, gör tassarnas möte med morgongolvet till en önskan om ullmolnstofflor och tékannans plötsliga tyngd fräser små ispiggar av smärta i mina fingrar.
Mot värken, berättade en farbror doktor för några år sedan, finns Orudis retard. Men i min envishet och motstånd försöker jag klara mig utan. Visst, jag har tagit en och annan kapsel, men den har alltid gjort mig illamående och öm i magen så den har inte lockat.
Förra veckan tyckte jag ändå att jag hade nog med ledvärk och tog en kapsel i två dagar i rad. Efter andra dagen brann en liten eld i min mage. Jag fick ta andra mediciner mot den smärtan, men föga hjälpte det. Försökte äta, men kräktes upp allt igen, alltmedan ledvärken stegrades, jag fick feber och en dånande huvudvärk i tre dagar. Efter den tredje dagen vågade jag ta en annan värkmedicin som tog bort huvudvärken och nu, en vecka senare, har jag vågat äta potatismos och bulgur. En och annan skorpa har slunkit ner och i morse åt jag faktiskt två mackor med honung på.
En vecka senare.
Kroppen är så matt att jag blir andfådd av att klä på mig.
Jag är så arg att en kapsel, som fungerar bättre som mini-maracas än som värkmedicin har tagit bort en vecka för mig, grävt mig ner i samma matmotståndsträsk jag var i för fyra år sedan och skyfflat bort mitt motstånd och kämparglöd att jag mest vill ta burken med resterande kapslar och köra upp dem i lämpligt läkemedelsföretags arsel så långt det går. Orudis retarderade kapslar.
Att ta medicin ska inte vara som att spela rysk roulette.
Jag har tur som har en så fin pojkvän, som med sin milda röst och mjuka händer tar mig upp ur träsket igen, värmer mig med sin kärlek och håller om mig tills jag kan andas på egen hand igen.
Bild via
Baksidan av myntet är dock att jag oftast får mer ledvärk. Den kommer smygandes, tuggar sig långsamt igenom mitt försvar av ignorans, gör tassarnas möte med morgongolvet till en önskan om ullmolnstofflor och tékannans plötsliga tyngd fräser små ispiggar av smärta i mina fingrar.
Mot värken, berättade en farbror doktor för några år sedan, finns Orudis retard. Men i min envishet och motstånd försöker jag klara mig utan. Visst, jag har tagit en och annan kapsel, men den har alltid gjort mig illamående och öm i magen så den har inte lockat.
Förra veckan tyckte jag ändå att jag hade nog med ledvärk och tog en kapsel i två dagar i rad. Efter andra dagen brann en liten eld i min mage. Jag fick ta andra mediciner mot den smärtan, men föga hjälpte det. Försökte äta, men kräktes upp allt igen, alltmedan ledvärken stegrades, jag fick feber och en dånande huvudvärk i tre dagar. Efter den tredje dagen vågade jag ta en annan värkmedicin som tog bort huvudvärken och nu, en vecka senare, har jag vågat äta potatismos och bulgur. En och annan skorpa har slunkit ner och i morse åt jag faktiskt två mackor med honung på.
En vecka senare.
Kroppen är så matt att jag blir andfådd av att klä på mig.
Jag är så arg att en kapsel, som fungerar bättre som mini-maracas än som värkmedicin har tagit bort en vecka för mig, grävt mig ner i samma matmotståndsträsk jag var i för fyra år sedan och skyfflat bort mitt motstånd och kämparglöd att jag mest vill ta burken med resterande kapslar och köra upp dem i lämpligt läkemedelsföretags arsel så långt det går. Orudis retarderade kapslar.
Att ta medicin ska inte vara som att spela rysk roulette.
Jag har tur som har en så fin pojkvän, som med sin milda röst och mjuka händer tar mig upp ur träsket igen, värmer mig med sin kärlek och håller om mig tills jag kan andas på egen hand igen.
Amor vincit omnia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)