Provocerande mesighet

Förra veckan blev jag sådär orolig som man blir när det börjar slinta rejält under fötterna, som när man försöker gå på en samling blöta höstlöv i nedförsbacke och man bara vet att man kommer att halka och slå i rumpan hur försiktigt man än går. Så jag ringde vårdcentralen. Lite sådär med skam i kroppen erkände jag för sjuksköterskan som tog emot mitt samtal att jag är borta hemskt mycket från jobbet, har värk och inte ens klarar att sköta mina fritidsintressen på en normal nivå. Jag fick en akuttid till en läkare som undrade vad hon kunde göra för mig. Trotsigt menade jag på att jag har försökt med det mesta, även alternativmedicin, så nu var det väl ändå hennes tur att komma på vad hon kunde göra för mig istället?

Det var ett väldigt fint möte, hon lyssnade, upprepade vad jag sagt för att utesluta missförstånd och antecknade. Hennes gissning var att min kropp glömt av hur man stänger av smärtimpulserna och inte längre kunde slappna av på egen hand. Alltså satte hon in en typ av antidepressiv medicin, den har funnits i evigheter och har massor med otäcka biverkningar, men i lägsta dos har den fin effekt på sömn och smärta. Sedan sjukskrev hon mig i två veckor. 

Förmiddagarna är fortfarande rent hemska. Jag brottas med känslor som kryper och svassar kring träskliknande ödemarker, långsträckta marker med osunda plymer av tjock illaluktande luft. Offerrocken är på, stackars-lilla-mig-tankarna singlar omkring mig som ett ymnigt snöfall och det svider i kroppen av tungsintheten. Rätt som det är blir jag arg istället. Skitförbannad och provocerad av allt.

Min barndomskompis skrev ett inlägg på Facebook häromdagen: Sluta vara så rädd för livet, livet kan aldrig skada dig mer än vad din rädsla redan gör.

Det blev jag också vansinnigt provocerad av. En tonåring kanske skulle kunna skriva någonting sådant, men en kvinna på 35 år? Har hon suttit i en liten bubbla medan världen runt omkring är ett intressant litet skådespel som någon har hittat på? Eller tycker hon att folk överdriver? Eller förstår hon bara inte?  Mest blev jag nog arg på mig själv för att jag inte vågar provocera tillbaka. Vill egentligen inte vara bitterfittan som tar bort den gulliga lilla tanken i citatet. Vill ju att det ska vara fint att leva. Sedan kippar jag återigen efter den där söta, lena luften som fyllde mina lungor efter att destruktiva O släppt taget om min hals. Nä, livet är inte alltid rosenljuvt och omhuldande.

Det är på inget sätt en merit att ha varit med om onda människor, ingenting jag vill ska vara en ursäkt för mitt beteende, men faktum är att det är permanent skadande och många, långa dagar om året sitter jag i en psykisk rullstol och tar mig fram bland många existentiella frågor, svarta hål och en och annan demonisk ritual, utan att våga säga någonting ens till barndomsvännerna. Generande...