Tankarna snurrar i samma hastighet som den virvlande vinden idag. Fullmånen har fullt upp med att hinna med att göra det den ska mellan framrusande regnmoln och vindkast.
Två av mina vänner har sagt till mig idag att de tycker att det är konstigt att jag har blivit en så fin människa som jag är. Det är otroligt smickrande och jag tycker att det är lite jobbigt att skriva det eftersom det känns som skryt om sig själv, men att få höra de där orden när man är som mest på randen av sina värsta farhågor om hur det står till i huvudet egentligen är som balsam för själen och en stor mugg té på samma gång. Det är kanske inte jag som är tokig ändå.
Idag förlorade jag min syster. Nej, hon är inte död, men jag bad henne att inte höra av sig mer. Det är såklart en hel del från vår barndom som ligger och skaver som en vass sten mitt i allt, men nu var plötsligt måttet rågat. Jag har fått nog, till slut orkade jag inte ta mer skit och jag sade ifrån. Jag sade ifrån. Smakar på de där orden. Det var jätteläskigt! Jag gör inte sånt, säger ifrån. Eller, jag gjorde inte det. Förr.
Jag är annorlunda nu och jag tar inte lika mycket skit längre och jag blir fullständigt rabiat när folk ljuger mig rakt i ansiktet, inte en gång utan flera. Då är det inte mycket jag har till övers för den personen.
Undrar om jag har gått och blivit kaxig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar