Vardagsheter och en dos zonterapi

Ibland är det som att all energi går åt till de allra mest vardagliga och små tingen, så när bloggandet ska till finns det ingenting över. Vardagen har rullat på med sina vanliga små gupp och ojämnheter som man kan förvänta sig i ett svenssonliv. Jag tar små, små steg bort från PTSDn och flera steg framåt till den kvinnan jag vill vara, inte längre styrd av gammal ångest och skräck. Mitt i allt detta vill jag skrika ut till alla som lider av liknande bekymmer att det är värt att prova någonting annat än vanlig medicin, vanliga läkare och vanlig sjukvård. Visst, jag erkänner att jag själv förmodligen inte hade orkat fortsätta leva om jag inte fått vanlig medicin en period i mitt liv, och jag äter fortfarande Propavan för att kunna sova om nätterna, men det som verkligen har gjort stor skillnad och hjälper min kropp tillrätta med bekymmer som det bara fnyses åt i den vanliga medicinska världen är homeopatin och zonterapin. Faktum är att mina mardrömmar har minskat drastiskt, och eftersom zonterapeuten gnuggar mina "grubblerier" så har mitt ältande i vaket tillstånd också minskat. Det är precis det jag har längtat efter under så lång tid, men inte klarat att vända på egen hand! 

Man ska dock inte förvänta sig att det är särskilt behagligt att få behandling, det gör ont, och efter förra behandlingen mådde jag fruktansvärt dåligt i ungefär en och en halv vecka. Det är jobbigt, men det är vad som måste till. Istället för att få ett piller som döljer bekymret så startar zonterapin en självläkande process i kroppen. Alltså kommer jag så småningom att klara mig på egen hand, med mina egna resurser. För mig, som har så taskigt med tålamod, är det fantastiskt bra att jag känner direkt vad som händer i kroppen och att det inte finns några biverkningar. Jag blir inte avtrubbad, personlighetsförändrad eller känner några andra märkliga rubbningar i kroppen, det är bara jag själv och min kropp som jobbar på att bli frisk. Fantastiskt!