Runt huset smyger vinden och ringduvornas lite hesa rop tränger igenom både väggar och själ. Det är vår nu. Den virvlar glatt omkring, viskar, smeker och och lockar.
Min morfar blev alltid "vårförkyld" och nös alldeles fruktansvärt mycket när vitsipporna blommade och björkarnas hängen fyllde luften med gult pollen. Jag minns hans stora näsdukar, som for upp och ner ur hans ficka mellan hans ljudliga nysattacker.
Själv har jag också fått en ganska kraftig vårförkylning. En riktig sådan. Den pollenartade förkylningen har jag medicin mot. Men jag tyckte att jag behövde lite mer tid att vila på och uppsökte farbror doktorn för ett par dagar sedan. Han började med att lyssna på mina lungor på ryggen, först högt upp, sedan längre ner. Fortsatte med att lyssna på framsidan, högt upp och sedan längre ner. Själv började jag tycka att det blev en aning löjligt, jag var visserligen bättre, men hostade fortfarande, och kände att om det var så svårt att höra att jag var rosslig så kanske han borde byta stetoskop. Jag tittade ner i hans mörka kalufs samtidigt som jag lydigt andades in och ut så gott jag kunde utan att frammana en hostattack på köpet. Så vände han blicken upp mot mig och hade ett helt annat uttryck än det jag förväntade mig.
- Har du astma? frågade han oroligt.
Mja, näe inte direkt... Jag testades för astma för flera, flera år sedan men det enda man då kunde konstatera var att jag har en mindre lungkapacitet än jag borde ha och att jag oförklarligt blir väldigt slemmig i halsen emellanåt. Fastän att jag protesterade skrev denna nya farbror doktor ut Bricanyl åt mig.
Ibland far vården iväg väldigt mycket bland sina kunskaper och glömmer bort att lyssna. Jag har bott i den här kroppen i 150 år och vet hur den fungerar. Jag har känsliga slemhinnor, överdrivet känsliga och ibland när jag blir förkyld så tar de i så att de nästan spricker. Inget konstigt med det. Jag behöver bara lite mer tid än vad man vanligtvis behöver.
Och massor med té.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar