Så var det dags igen. Helg. Jobbehelg. Just kommit hem efter en vanlig arbetsdag där man känner sig både manglad och styrkt. Jag älskar att få folk att skratta och har faktiskt lyckats få flera stycken att dra på smilbanden idag. Underbart!
Det finns förstås en och annan som frågar hur jag mår egentligen. Då har jag svårt att se dem i ögonen. Det där egentligen är ett jobbigt ord. Helst vill jag bara prata om hur fantastisk den senaste ridturen var, hur snälla ögon hästen har och att jag har svårt att komma ihåg att jag ska jogga när jag joggar för jag får fullt upp med att fylla lungorna med alla ljuvliga dofter som far omkring i luften. Just nu är det otroligt mycket fläder som blommar. Överallt känns det som. Vackert. Vansinnigt vackert. Det mesta har varit vackert idag, till och med mina arbetskamrater.
Min sambos bror kom och lade rabarber på min sambo alldeles nyss. Det var förstås mindre vackert. Ska strax börja med lite kvällsmat, så kanske jag blir lite nöjdare i alla fall.
Fin fredag önskar jag dig!!
fredag 29 juni 2012
onsdag 27 juni 2012
Bli sams! Visst serrö...
Det som är lite trixigt är bara att man ska komma ihåg att monstren som gjort en så illa är just gamla monster som inte ens gömmer sig i skuggorna under sängen. Ibland tycker jag att det är lite svårt att minnas just det. För det mesta tycker jag att mina monster borde vara så gamla vid det här laget att de mest påminner om dammiga mumier. Om man blåser på dem så smulas de sönder. Hoppas jag...
Marinad?
Äh, det blev ingen joggingrunda men väl ett varmt bad med massor med lavendel, pepparmynta och timjan. Jag tror nog att det kom med en och annan liten oreganokvist också. En skvätt olivolja på det och jag kröp ner nöjd och glad över att jag skulle bli ordentligt marinerad till lunch.
Ibland får jag doftpanik. Det är som att när jag provat allt annat för att slippa värken i leder och huvud så måste jag fylla hela lungorna och varenda por med härliga dofter. Några doftljus på golvet i badrummet blev pricken över i.
När jag doftat av mig om ett tag, och när jag varit och handlat, ska jag kleta in nacken och kinderna med tigerbalsam. Någonstans har jag läst att det ska vara bra mot bitihop-ontet. Ispilarna som envisas med att skjuta omkring i ben och fingerleder får jag väl mota bort med ullpläd och heta témuggar.
Ibland får jag doftpanik. Det är som att när jag provat allt annat för att slippa värken i leder och huvud så måste jag fylla hela lungorna och varenda por med härliga dofter. Några doftljus på golvet i badrummet blev pricken över i.
När jag doftat av mig om ett tag, och när jag varit och handlat, ska jag kleta in nacken och kinderna med tigerbalsam. Någonstans har jag läst att det ska vara bra mot bitihop-ontet. Ispilarna som envisas med att skjuta omkring i ben och fingerleder får jag väl mota bort med ullpläd och heta témuggar.
Blöt midsommarhelg
Inte en enda bild tog jag under midsommarhelgen. Det var liksom inte läge, och jag hade väl dränkt kameran om jag försökt, så ruskigt blött som det var. Nja, riktigt så illa var det kanske inte, men det regnade en hel del. Fast vi satt faktiskt ute på altanen och åt på fredagen. Det gick, om än med lite hjälp av filtar och värmande nubbe.
Vi hade med oss kissekatten, eftersom han lyckats få ögoninflammation igen. Numera blir jag smått hysterisk när han börjar klia sig eftersom det inte alls är särskilt roligt att ge droppar i små pälsbollars ögon. Det går ju inte att förklara varför man ger ilsket svidande medicin. Dessutom var jag smått hysterisk över rädslan att mina föräldrar skulle släppa ut kissekatten på skogsäventyr. De har nämligen en otrolig vana att öppna dörrar till höger och vänster mest hela tiden och gärna lämna dem öppna. Jag tjatade så mycket att pappa drömde mardrömmar om att han råkade släppa ut katten. Inte lätt....
Nu är vi förstås hemma igen och jag har anfallits av min sedvanliga huvudvärk. Två alvedon och en ipren hjälper inte, diklofenak hjälper inte, ligga ner och sova hjälper inte, dricka massor av vatten hjälper inte. Det enda som händer är att jag får ont i magen och blir illamående på köpet. Just nu håller det sig till att bulta lite i bakhuvudet och dra lite i pannan, så jag tänkte överraska med en joggingrunda bara för att se vad som händer.
Hoppas att din midsommarhelg har varit fin!
Vi hade med oss kissekatten, eftersom han lyckats få ögoninflammation igen. Numera blir jag smått hysterisk när han börjar klia sig eftersom det inte alls är särskilt roligt att ge droppar i små pälsbollars ögon. Det går ju inte att förklara varför man ger ilsket svidande medicin. Dessutom var jag smått hysterisk över rädslan att mina föräldrar skulle släppa ut kissekatten på skogsäventyr. De har nämligen en otrolig vana att öppna dörrar till höger och vänster mest hela tiden och gärna lämna dem öppna. Jag tjatade så mycket att pappa drömde mardrömmar om att han råkade släppa ut katten. Inte lätt....
Nu är vi förstås hemma igen och jag har anfallits av min sedvanliga huvudvärk. Två alvedon och en ipren hjälper inte, diklofenak hjälper inte, ligga ner och sova hjälper inte, dricka massor av vatten hjälper inte. Det enda som händer är att jag får ont i magen och blir illamående på köpet. Just nu håller det sig till att bulta lite i bakhuvudet och dra lite i pannan, så jag tänkte överraska med en joggingrunda bara för att se vad som händer.
Hoppas att din midsommarhelg har varit fin!
torsdag 21 juni 2012
Fuskstart på midsommarhelgen
Hemodlad potatis, gul lök, gräslök och persilja. Inte dumt alls. Faktiskt tillräckligt fint att det tillsammans med lite sill, gräddfil och ägg blev en riktig festmåltid. Hur härligt som helst. En liten nubbe fick slinka ner den med förstås. Lade sig som bomull i magen.
Just idag älskar jag min trädgård och vad den ger mig. Det var inte det minsta roligt att gräva runt jorden innan det var dags att putta ner sättpotatisen, men fantastiskt roligt att gräva upp den igen idag. Spännande och lite som att fylla år när man är liten och inte vet hur många paket man ska få. Många paket blev det, kan jag säga. Många paket finns det dessutom kvar. Så roligt så roligt.
För en gångs skull är jag ledig hela midsommar. Det ska firas. Ordentligt. Både ledigheten och midsommar. Kanske att jag är lite inspirerad och tar några bilder. Hursomhelst önskar jag dig en riktigt fin midsommarhelg!
Just idag älskar jag min trädgård och vad den ger mig. Det var inte det minsta roligt att gräva runt jorden innan det var dags att putta ner sättpotatisen, men fantastiskt roligt att gräva upp den igen idag. Spännande och lite som att fylla år när man är liten och inte vet hur många paket man ska få. Många paket blev det, kan jag säga. Många paket finns det dessutom kvar. Så roligt så roligt.
För en gångs skull är jag ledig hela midsommar. Det ska firas. Ordentligt. Både ledigheten och midsommar. Kanske att jag är lite inspirerad och tar några bilder. Hursomhelst önskar jag dig en riktigt fin midsommarhelg!
onsdag 20 juni 2012
Oplanerat
Planen var att gå upp tidigt, ut och jogga lilla rundan och njuta en stund i trädgården innan arbetet kallar. Som vanligt blir jag överrumplad av att min kropp och min hjärna har sabbat alla sina medlande kanaler. Kroppen sov till halv tio idag. Med tanke på att hjärnan inte klarar av några som helst gymnastiska övningar innan den varit "vaken" i minst en timme så kunde den inte räkna ut att man kan jogga utan att äta frukost först.
Maximal ansträngning idag blir alltså att koka ytterligare en balja té och hasa sig ut i en trädgårdsstol innan det är dags att köra till lilla arbetet.
Typiskt.
Jag behöver fler jordgubbar. Helt klart.
Maximal ansträngning idag blir alltså att koka ytterligare en balja té och hasa sig ut i en trädgårdsstol innan det är dags att köra till lilla arbetet.
Typiskt.
Jag behöver fler jordgubbar. Helt klart.
tisdag 19 juni 2012
Räsermat för klenfisar
Jag är en klenfis, en obotligt gäspig trötthög som sover och sover utan att för den skull känna sig särskilt vaken ens när det är mitt på dagen. Därför blev jag något förundrad när jag vaknade av fina sambons väckarklockesignal kvart över fem idag. Jag vaknade, och förblev vaken. Inte sådär ångestvaken, som varit min vanliga variant ett bra tag nu, utan bara vaken och kanske tillochmed lite pigg. Känslan var så märklig att jag var tvungen att fundera över den ett tag och minsann, jag tror jag kom på det! Jag har ätit jordgubbar.
När jag var en ännu mindre klenfis brukade min mamma berätta för mig att när jordgubbarna kommer ska vi äta sådana och sen skulle jag bli mycket piggare. På något sätt har jag alltid tänkt mig att det där mest var en kombination av placebo och sommarlov. Ett fint sätt att pigga upp sin håglösa, spinkiga och supertrötta dotter då skolterminen kändes som att den aldrig skulle ta slut. När jag blev lite större gjorde hon även nässelavkok (gödselvatten?) och andra vitaminhopjoxdrinkar till sin slokande solsippa. Fastän att jag stretade emot och säkert gnällde en del så svalde jag det hon serverade och efter ett par timmar klarade jag för det mesta att kravla ur sängen och vara någorlunda vid medvetande.
Jo, för dig som undrar, jag har sökt för det på vårdcentralen. Det inföll i samband med att jag pluggade på högskolan och hade så svårt att höra vad lärarna sa eftersom det brusade så i huvudet. Jag fick lämna åtta rör med blod och jag tror säkert att de kryssat för vartenda liten ruta på remissen. De klämde på min skölkörtel, gjorde neurologisk status och hm-ade medan de glodde i mina öron, tittade på mitt hår och frågade mig om mina eventuella alkoholvanor eller kanske graviditet.
Jag är löjligt kärnfrisk, var svaret. Möjligen att jag låg lite för nära undre gränsen vad gäller järnet, men vilken som helst menstruerande kvinna gör väl det?
Nu har jag i vilket fall som helst ätit jordgubbar i några dagar i följd. Igår joggade jag min runda utan att behöva pausa och gå i intervaller. Hela rundan. Fånigt nog kortade jag tiden från nära fyrtio minuter till trettiofyra. Snacka om att jordgubbar är rena räsermaten.
Kanske, om du har en liten gäspig klenfis hemma, att det hjälper med jordgubbar, socker, grädde och en slurk mjölk. Värt att prova i alla fall.
När jag var en ännu mindre klenfis brukade min mamma berätta för mig att när jordgubbarna kommer ska vi äta sådana och sen skulle jag bli mycket piggare. På något sätt har jag alltid tänkt mig att det där mest var en kombination av placebo och sommarlov. Ett fint sätt att pigga upp sin håglösa, spinkiga och supertrötta dotter då skolterminen kändes som att den aldrig skulle ta slut. När jag blev lite större gjorde hon även nässelavkok (gödselvatten?) och andra vitaminhopjoxdrinkar till sin slokande solsippa. Fastän att jag stretade emot och säkert gnällde en del så svalde jag det hon serverade och efter ett par timmar klarade jag för det mesta att kravla ur sängen och vara någorlunda vid medvetande.
Jo, för dig som undrar, jag har sökt för det på vårdcentralen. Det inföll i samband med att jag pluggade på högskolan och hade så svårt att höra vad lärarna sa eftersom det brusade så i huvudet. Jag fick lämna åtta rör med blod och jag tror säkert att de kryssat för vartenda liten ruta på remissen. De klämde på min skölkörtel, gjorde neurologisk status och hm-ade medan de glodde i mina öron, tittade på mitt hår och frågade mig om mina eventuella alkoholvanor eller kanske graviditet.
Jag är löjligt kärnfrisk, var svaret. Möjligen att jag låg lite för nära undre gränsen vad gäller järnet, men vilken som helst menstruerande kvinna gör väl det?
Nu har jag i vilket fall som helst ätit jordgubbar i några dagar i följd. Igår joggade jag min runda utan att behöva pausa och gå i intervaller. Hela rundan. Fånigt nog kortade jag tiden från nära fyrtio minuter till trettiofyra. Snacka om att jordgubbar är rena räsermaten.
Kanske, om du har en liten gäspig klenfis hemma, att det hjälper med jordgubbar, socker, grädde och en slurk mjölk. Värt att prova i alla fall.
måndag 18 juni 2012
Dagen efter dagarna jag fyllde år
Jag har fyllt år. Det var igår om man ska vara exakt. Men eftersom det var min jobbehelg så var det ingen här hemma som var särskilt exakt. Jag blev alltså firad både lite på kvällen när jag kom hem på lördagen och så fortsatte det lite till på söndagen innan jag åkte iväg. Det är inte utan att jag tyckte att det faktiskt blev riktigt bra. Fast jag visste inte att jag skulle bli firad på lördagskvällen, så när jag kom hem trött och tjurig och satte mig i soffan kom sambon och släpade ut mig i köket där han ställt en bukett med röda rosor (han vet att jag blir alldeles mjuk när jag får blommor). När jag beundrat dem en stund fick jag sätta mig i soffan igen. Mina föräldrar var på besök så jag gnällde högljutt för dem hur surt det hade varit på jobbet. Det är skönt att få göra sånt ibland och eftersom de är vana vid mina känsloutbrott var det ingen som lyfte nämnvärt på ögonbrynen.
Strax därpå kom fina sambon tillbaka med bubblande rosévin och jordgubbar. Hela kvällen byttes från att ha varit slitochsläpande till finfin prinsesskväll. Så skönt, så skönt och riktigt roligt.
Svärfar och hans sambo var inbjudna på lunch igår. De hade med sig den numera traditionella orkidén, vilken till och med har tre stänglar med blommor den här gången. Jag beundrar och beundrar och tycker att orkidéer är vääääldigt vackra i säkert två dagar. Sen undrar jag om de verkligen är äkta och måste liksom göra ett litet hack med en nagel bara för att prova (på ett osynligt ställe förstås). Sedan märker jag att den ju faktiskt har några knoppar till som slår ut efter mycket om och men och sedan är det så vansinnigt tråkigt för det händer absolut ingenting med den. Ingenting. Den bara blommar och blommar och blommar i en evighet och jag klarar inte riktigt sånt.
Fast nu ska jag njuta, i alla fall i två dagar.
Hoppas du har haft en fin helg du också!
Strax därpå kom fina sambon tillbaka med bubblande rosévin och jordgubbar. Hela kvällen byttes från att ha varit slitochsläpande till finfin prinsesskväll. Så skönt, så skönt och riktigt roligt.
Svärfar och hans sambo var inbjudna på lunch igår. De hade med sig den numera traditionella orkidén, vilken till och med har tre stänglar med blommor den här gången. Jag beundrar och beundrar och tycker att orkidéer är vääääldigt vackra i säkert två dagar. Sen undrar jag om de verkligen är äkta och måste liksom göra ett litet hack med en nagel bara för att prova (på ett osynligt ställe förstås). Sedan märker jag att den ju faktiskt har några knoppar till som slår ut efter mycket om och men och sedan är det så vansinnigt tråkigt för det händer absolut ingenting med den. Ingenting. Den bara blommar och blommar och blommar i en evighet och jag klarar inte riktigt sånt.
Fast nu ska jag njuta, i alla fall i två dagar.
Hoppas du har haft en fin helg du också!
måndag 11 juni 2012
Äntligen är helgen över!
Det har varit en såndär bergochdalbane-helg igen. Jag har träffat människor som jag tycker om och andra människor som jag inte alls tycker om och alla känslor har svallat som ett stormigt hav. Precis som vanligt. När jag gick på gymnasiet vann jag en poesitävling med en dikt om alla mina känslor. Jag var trött på dem redan då.
Igår eftermiddag var jag ute och red tillsammans med två andra och pållen jag satt på är inte så van vid att vara ute så han spratt för minsta lilla löv som rörde sig i vinden. Fastän att han är i ganska dålig kondition så var jag mera svett än han när turen var över, man får jobba hårt på att få en sprattlig häst att lyssna på ens hjälper. När vi väl suttit av upptäckte han dessvärre en hästätade alien i buskaget bakom oss och for iväg som en pil med mig tappert kämpandes de första sekunderna hängandes i tyglarna. Det var förstås mer än lönlöst och han galopperade rakt ut på en åker full med finfint gräs, som han stoppade mulen i nästan samtidigt som han sprang. Knäpphäst.
Jag beskrev händelsen senare på kvällen för min sambo och en kompis, som var på besök. Kompisen J flinade brett och sa "där kom terriern fram igen" och kunde plötsligt referera till massor med händelser där jag är som en terrier, jag ger aldrig upp oavsett om det nu råkar vara en 500-kilos häst som är ohanterlig eller något annat fullständigt livsfarligt projekt. Det ska gå, det ska gå! är visst mitt ständiga motto insåg jag halvt förvånat.
Det händer att folk jag knappt känner säger till mig att jag kommer att gå långt. Jag måste erkänna att jag blir lite nervös när jag hör det, som att de ställer något slags orimligt krav på att jag ska bli någonting jag alls inte vill. Politiker kanske. Eller stormrik. Stormrika människor måste bo i flotta villor på fräsiga ställen i heta städer. Det vill jag verkligen inte. Men det som förvånar mig mest är att de säger det där till mig alls. Kanske är det för att de ser terriern i mig. Jag som alltid trott att jag är mer som en golden retriever som bara är skitglad över att någon kastar en leksak som jag får springa och hämta gång på gång. Så fel man kan ha om sig själv.
Samtidigt som jag skrev det där hör jag ekot av en psykologs röst för tre år sedan. Han sa att jag är fruktansvärt lojal mot dem jag älskar, lojal ända in i döden om jag så måste. Det är kanske dags att jag ställer upp lika mycket för mig själv som jag alltid gjort för andra?
Tänk att en liten rädd pålle kan sätta igång så många tankar på förändring. Det kanske är dags för mig att börja göra det jag vill. Tur att helgen är över så att jag slipper få fler uppvaknanden. Det räcker för den här gången.
Igår eftermiddag var jag ute och red tillsammans med två andra och pållen jag satt på är inte så van vid att vara ute så han spratt för minsta lilla löv som rörde sig i vinden. Fastän att han är i ganska dålig kondition så var jag mera svett än han när turen var över, man får jobba hårt på att få en sprattlig häst att lyssna på ens hjälper. När vi väl suttit av upptäckte han dessvärre en hästätade alien i buskaget bakom oss och for iväg som en pil med mig tappert kämpandes de första sekunderna hängandes i tyglarna. Det var förstås mer än lönlöst och han galopperade rakt ut på en åker full med finfint gräs, som han stoppade mulen i nästan samtidigt som han sprang. Knäpphäst.
Jag beskrev händelsen senare på kvällen för min sambo och en kompis, som var på besök. Kompisen J flinade brett och sa "där kom terriern fram igen" och kunde plötsligt referera till massor med händelser där jag är som en terrier, jag ger aldrig upp oavsett om det nu råkar vara en 500-kilos häst som är ohanterlig eller något annat fullständigt livsfarligt projekt. Det ska gå, det ska gå! är visst mitt ständiga motto insåg jag halvt förvånat.
Det händer att folk jag knappt känner säger till mig att jag kommer att gå långt. Jag måste erkänna att jag blir lite nervös när jag hör det, som att de ställer något slags orimligt krav på att jag ska bli någonting jag alls inte vill. Politiker kanske. Eller stormrik. Stormrika människor måste bo i flotta villor på fräsiga ställen i heta städer. Det vill jag verkligen inte. Men det som förvånar mig mest är att de säger det där till mig alls. Kanske är det för att de ser terriern i mig. Jag som alltid trott att jag är mer som en golden retriever som bara är skitglad över att någon kastar en leksak som jag får springa och hämta gång på gång. Så fel man kan ha om sig själv.
Samtidigt som jag skrev det där hör jag ekot av en psykologs röst för tre år sedan. Han sa att jag är fruktansvärt lojal mot dem jag älskar, lojal ända in i döden om jag så måste. Det är kanske dags att jag ställer upp lika mycket för mig själv som jag alltid gjort för andra?
Tänk att en liten rädd pålle kan sätta igång så många tankar på förändring. Det kanske är dags för mig att börja göra det jag vill. Tur att helgen är över så att jag slipper få fler uppvaknanden. Det räcker för den här gången.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)