fredag 30 mars 2012

Att våga gå framåt trots att man snubblar

De senaste två dagarna har jag haft överraskande härliga känslor emellanåt, vilket jag mest kopplar ihop med att det alltid är lika fint att höra koltrasten tidigt, tidigt i den mörkgråa gryningen och att solen tittar fram alltsomoftast. Sedan tänker jag förstås på hur det kunde ha varit. För det är ju faktiskt så, som den senaste psykologen jag pratade med, ganska otroligt att jag har kommit så här långt. Hon tyckte att det nästintill var ogreppbart att jag inte var en självdestruktiv missbrukare efter allt jag varit med om. Sista gången vi sågs sa hon till mig att fastän att hon jobbat länge så var jag den som haft en av de värsta livshistorierna att berätta. Hon erkände att det varit en riktigt jobbig period för henne. Jag drabbades av en stöt av dåligt samvete, samtidigt som jag vet att hon har ett skyddsnät omkring sig där hon kan prata av sig, och på samma gång sjönk det in i mitt medvetande vad hon just sagt. Det jag gått igenom är för stort för att man ska orka med.

Så vad är det då som driver mig?

Det jag är mest förundrad över själv är att jag är sambo med en man. Jag skulle aldrig mer i hela mitt liv släppa en karl över tröskeln till mitt hem, det hade jag bestämt mig för. Fånigt nog gick det bara ett par månader innan han fanns hos mig. Då var jag fortfarande i en euforisk bubbla av lycka över att ha överlevt mitt förra förhållande och jag tyckte att världen aldrig varit så vacker.

Jo, på ett sätt var jag ändå försiktig. Min bästa kompis kände honom och det var hon som såg till att vi träffades. Om inte hon sagt att han var okej hade jag inte vågat. Om inte kissekatten varit nöjd med honom hade han inte fått fortsätta komma hem till oss. Kissekatten brukar högt och ljudligt morra på dem han inte accepterar. Jag skäms över att jag inte lyckades skydda ens honom mot O, vilket har resulterat i att främst män blir morrade åt om de kommer in i hans hem.

Jag släpade omkring min stackars sambo till alla dem som har betydelse i mitt liv och studerade noggrant deras reaktioner. Det var ett eldprov han gick igenom, men jag tror inte att han var så medveten om det själv. Nog för att jag berättade att jag varit med om ruskiga saker och att det skulle bli en kaotisk resa en tid framöver, men medan han nickade allvarligt undrade jag i mitt stilla sinne om han ens anade ett uns av vidden i vad jag sa.

När jag frågar honom så här ett par år efter så säger han att han inte förstod. Fast numer har det mindre betydelse. Det som är viktigast är att han stannade kvar. Mitt i orkanen av känslor som helt styrde mitt liv var han mitt ankare. Jag är trygg med honom.

Jag tar fortfarande små försiktiga steg, ibland snubblar jag och faller, men numer får jag mest bara små skrapsår istället för att falla ner i bottenlösa hål. Jag vågar gå framåt.






torsdag 29 mars 2012

Pratglad

Ibland dyker det upp intressanta människor där man minst anar det. Jag har träffat en person under fem veckors tid ungefär och inte alls anat att det finns massor med intressanta tankar innanför det pannbenet, jag har bara tyckt att han har haft humor. För någon dag sedan gled vi dock in på ämnet gudstro och jag tror att vi kunnat prata i timmar om inte jobbet skulle skötas också. Bådas våra uppfattningar är helt skilda från varann men respekten finns ändå för den andre, vilket jag förstås uppskattar. Det var ruskigt längesedan jag hade ett djuplodande samtal om existentiella frågor med någon som är lika intresserad. Hoppas verkligen på en fortsättning!

Nu är det dags att krypa ner i sköna sängen, pussa på kissekatten och klappa sambons kind god natt.

Sov gott, du också =)

tisdag 27 mars 2012

Det blir nog säkert bra

Hjärtat mitt bultar lite extra idag.

Morgonen bjöd på soffmys i morgonrocken, länge, länge. Eftersom solen trängt undan dimman, som låg som en lovikavante runt huset igår kväll, gick jag ut för att pyssla lite i trädgården. Kissekatten följde med, skuttade efter fjärilar som han aldrig hinner ikapp, och tokrusade fram från buskar som han gömt sig i bara för nöjet att kanske få mig lite rädd och bli jagad tillbaka. Han har humor, den där katten...

Jag grävde och klippte, tänkte, funderade och planerade. För första gången sedan vi flyttade in i juni förra året fick jag känslan av att det här var min trädgård. Den kommer att bli som jag vill ha den, så småningom, och det var inte som att jag olovligen klampade omkring hemma hos någon annan längre.

På eftermiddagen ringde sambon. Han ville bli hämtad så han kunde bygga på planket som ska upp istället för det som rasade i höststormen. Jag kunde inte alls låta bli att vara med och bygga. Egentligen är jag lite rädd för att göra sådana saker. Jag kan ju inte. Fast jag tyckte att det var fantastiskt roligt, och att få göra någonting tillsammans med min lugna, fina sambo var alldeles underbart. Han säger bara "men älskling" när jag gör någonting tokigt, visar mig hur jag ska göra och ler sådär fint med sina vackra ögon att jag blir alldeles kvillrig av glädje. Han tycker om mig ändå, fastän att jag både fumlar och är långsam.

Hjärtat mitt bultar lite extra idag. Jag har någonting jag aldrig trodde jag skulle få. En vardag full med kärlek. Tänk, så underbart!





Foto: Solsippan

måndag 26 mars 2012

Pälsmjuk tiger

Det gick bra att vara tiger. Jag fick fram det jag skulle och resultatet blev helt okej. Det är svårt att veta att man ska göra livet surt för någon annan ett tag. Jag älskar människor och jag älskar att få dem att må bra så jag var en utpumpad solsippa efter samtalet i fredags. Men igår fick jag en kram som hejdå och jag hoppas, hoppas att livet far väl fram med honom, min stackars elev.

Min egna lilla tigerkisse sov hos husse hela natten så när jag försökte få lite morgongos var han inte alls intresserad. Lite mat och ut i solen, var hans plan för idag.

Själv tänker jag lägga upp dagen med lite filosoferande i soffan, pyssel i trädgården, hästar och kanske nytt porslin.

Hur är din dag idag?


fredag 23 mars 2012

Ondskan vilar inte för att man blundar

Dimman tassar tätt, tätt kring husen idag. Solskenet som var för någon dag sedan finns bara i minnet och lusten att se om krusbärsbuskens knoppar spruckit ut får vila något.

Det skulle vara skönt att få vila själv också. Jag är så in i märgen trött och sömn ger inte mycket lindring.

Under den tiden då jag tyckte det var som svårast att ens ta ett andetag för att fortsätta leva skrev jag en del. Orden växte till meningar och meningar till små kapitel och slutligen har det blivit 73 sidor med text om mina upplevelser.

I början var det flera som stöttade mig, bland annat mina föräldrar. Alla sa att det var bra att "skriva av sig". Även när jag sa att det kanske skulle bli en bok av det hela var det ingen som opponerade sig, inte förrän för några månader sedan då jag sa till mina föräldrar att det började kännas som att den var klar. En tunn liten bok, men dock en bok. Då var det inte lika bra längre. Argument efter argument kom fram om hur det skulle skada mig och min sambo. Livet skulle bli hemskt och det skulle sluta med att vårt förhållande kraschar och ingen vill umgås med mig.

Jag vågar inte försöka ge ut min bok. Den är inte riktigt klar, men jag har slutat skriva. Mina föräldrar skäms för det som hänt mig. De skäms. De vill inte vara föräldrar till någon som kanske borde skylla sig själv för det som hänt. Det är bättre att hålla käft än att skrika ut att man varit ett fullblodspucko, som låtit någon annan bära sig åt hursomhelst med en.

Han sa att han älskade mig. Att jag trodde honom är det största felet jag gjort.

Han sa att han skyddade mig. Att jag trodde honom är det största felet jag gjort.

Jag trodde inte på ondska. Innerst inne är alla goda, var min hypotes och jag tolkade allting utefter det. Han förstår bara inte att han gör mig illa. Om jag bara kan förklara så att han förstår kommer han inte att göra mig illa igen, tänkte jag.

Han sa att han älskade mig. Han sa att han skyddade mig. Han sa att jag gjorde fel och han var tvungen att hjälpa mig att ändra mig.

Om jag försöker ge ut min bok, gör jag fel igen då?  Hur fel kan en människa ha?

Dimman bäddar om, dämpar ljuden och håller världen stilla. Jag tror jag kokar en kopp té.







tisdag 20 mars 2012

Liten tiger

VERKLIGT MOD ÄR INTE
HÅRDA MÄNS RÅA STYRKA
UTAN ATT BESTÄMT VISA
INRE KRAFT OCH KLOKHET.

alfred north whitehead (1861-1947)



På fredag ska jag vara modig. Det har varit jobbigt att komma fram till det, men så skönt att äntligen ha fattat beslut. Tänk vad ofta man behöver vara modig mitt i vardagen. Vara en liten tiger som tassar mjukt och försiktigt, men ändå veta när det är klokt att klösa. Eller i alla fall få fräsa lite...

Kram på dig!






måndag 19 mars 2012

Nattliga tankar

Jag vaknade i natt när vinden kom. Den hade med sig en massa tankar. Mest var det sånt som jag borde ha gjort, sånt som jag tänker att jag ska göra och triviala saker som vad jag ska ha för kläder på mig. Visst är det fånigt, men mycket fängslande, samtidigt som man lyssnar på ljuden som vinden skapar.

Klockan sex gav jag upp och kravlade mig ur sänghalmen. Då hade sambon gett mig sin morgonpuss och gått iväg till jobbet. Kissekatten mötte mig med ett morgonpip och trodde att han ville gå ut. Jag öppnade altandörren åt honom, men vinden blåste upp honom till en rund liten pälsboll så han vände resolut in igen. Det var ju inget väder för en kissekatt!

Mamma och pappa var här natten till idag. De hade med sig två flyttkartonger fulla med saker från min mormor. Den ena innehöll böcker och den andra allt från hemvävda lakan till en liten tomtegubbe, som jag gett henne någon gång för länge sedan. Den hade hon omsorgsfullt skrivit mitt namn i botten på. Hon ville minnas vem som gett vad.

Jag gav henne en bok med klokord i på en av hennes födelsedagar. Däri ligger ett tidningsurklipp, ett fantastiskt vackert, knypplat, bokmärke och en liten handskriven dikt av någon som jag tolkar som Lotten Plan.

Hon har läst, min mormor. Det värmer mer än jag trodde att det skulle.

Vinden är fortfarande här. Den flyttar som vanligt grannarnas soptunnor ut på gatan och får barnen att skrika än högre när de leker. Föräldrarna har åkt.

I den röda pläden sitter ett och annat av mormors kritvita hårstrån.




Foto: Solsippan




lördag 17 mars 2012

Samtal

Jag pratade med mamma idag. Pratade om V som är min elev i några veckor. Berättade om hans sätt att vara och hans fullkomligt inkompetenta uppträdande. Jag har försökt och försökt och försökt på alla sätt och vis att få honom att kliva fram i rätt situation och kliva bak när det är viktigt att han gör det. Men det är som att försöka dreja med en tegelvägg.

Jag tror jag blir tokig!! Det är fascinerande att det finns så många människor därute som borde förses med varningsskylt. De är farliga på alla sätt och vis och inte ett dugg måna om att få andra människor att må bra.

Mamma gav mig rådet att försöka förtränga honom under min lediga tid, men eftersom han triggar igång minnen från mitt förra liv är det inte så enkelt. Hon insåg det själv i samma andetag.

Det stod någonstans på www.kvinnofridslinjen.se att man inte kan få sinnesro förrän man inte uppfylls av några känslor alls inför mannen som tidigare plågat ens hela väsen. Jag har gått igenom alla andra faser, allt från kärlek, skräck, äckel, hat, medömkan och avsky, men inte har jag nått till "jag-känner-ingenting-stadiet". Det vore skönt att inte behöva tänka alls på honom, måste jag erkänna.

Det är därför jag så gärna skulle vilja ha någon att prata med. Någon som vet, som kan berätta. Jag har suttit hur många timmar som helst i terapeutiska samtal med kuratorer, pedagoger och psykologer. De har varit bra, ibland en förutsättning för att jag skulle orka fortsätta leva. Men jag saknar någon att dela erfarenheter med. Inte nödvändigtvis älta alla övergrepp och hemskheter, men det vore så fint om någon kunde säga; "Du, jag har varit där, men jag mår bra nu. Det går att må bra."

Jag har träffat två. Tyvärr minns jag inte ens deras namn, men mötet med dem var så fint. Att kunna prata med dem utan att skämmas. Att med en blick förstå vad den andre känt var helt fantastiskt. Det mötet varade kanske i en timme, men jag bär det med mig fortfarande som en tröst och uppmuntran.

Tänk vad samtal kan vara viktiga.




fredag 16 mars 2012

Härlig dag!

Jodå, jag hittade något riktigt glittrigt ute i trädgården... Strassen på min katts halsband gnistrade i solskenet. Vi lekte och lekte och det var så mysigt att leka kurragömma, precis som när han var liten och vi kunde jaga varann i evigheter.


Jag hörde tranor och lärkor och en och annan snödroppe har tittat upp.


Nu ligger båda mina godingar här hos mig i soffan och sover. Den ena viftar med svansen i sömnen och den andra killar mig i nacken med sina fingrar i sömnen.


Jag är så glad, så glad att jag har dem båda.

Guld och glitter!

Jo, man kan väl lugnt påstå att det var en tung dag igår. Det är lätt att fastna i ältandet. Så idag blir det inget ältande. Idag blir det gos med kissekatten, brödbak och städning.

Den gråa gryningen har börjat få lite guld i kanterna och mitt favoritträd därutanför sträcker ordentligt på sig.

Jag älskar saker som glittrar. Det kan vara allt från vackra ädelstenar till små söta vattendroppar. Tror att jag ska gå ut i trädgården och leta efter något riktigt glittrigt idag.




 

Bild hittad på Google