I huvudet på en hästtjej

 

Känner mig en aning mallig över gårdagens och dagens övningar. Jag tänkte att min lilla tjockis behövde röra på sig men samtidigt inte vara inspänd och åtspänd och fylld av krav från min sida, så jag tog honom till paddocken i bara grimman och med en longeringspiska. Hade väldig tur att det stod tre hinder uppställda ungefär mitt på banan och roade mig med att hoppa själv däröver några gånger medan pållen nyfiket tittade på. Han förstod inte mycket av vad som pågick i början, men smått barnslig som han är hakade han villigt och ivrigt på efter bara några minuter. Inte så att han hoppade på eget initiativ, men herrejesus vilken galopp han har! Han hade otroligt roligt och tog flera krumsprång rakt upp i luften med någon slags knasig vridning så jag nästan blev rädd att han skulle slå knut på sig själv. Vi gjorde även mer sansade övningar och så småningom även löslongering med lugn och fin trav i en lagom stor cirkel. Massor med beröm och massor med nöjd pålle gör mattehjärtat pulsvarmt av kärlek. 

 

Sådant vi vet är riktigt och sant

I morse när jag lite halvt om halvt engagerat skummade igenom de senaste inläggen på Facebook var där någon som delat en länk om att ADHD inte finns, men att det är en bra ursäkt. Först blev jag otroligt provocerad och tänkte att det måste vara något bra korkat snille som suttit hemma och filosoferat över en flaska dåligt vin. Nyfiken som jag är kunde jag ändå inte låta bli att läsa artikeln, som är publicerad av My newsdesk, och konstatera att jag plötsligt känner mig grundlurad. Det finns inga vetenskapliga bevis på att ADHD finns, enligt artikeln. Neurologer kallar psykiatrin för lekstuga och menar att man ger amfetamin på så gräsliga grunder som "betalda experter och konsulter som är så intimt kopplade till läkemedelsindustrin att de likaväl kunde vara anställda som försäljare."

Det skrämmer mig något alldeles galet mycket att man som privatperson inte kan lita på att ett system fungerar där man noga, noga rent vetenskapligt ska pröva och utvärdera inte bara en studie utan flera innan man konstaterar att man har kommit fram till en signifikant slutsats. Att man på uppenbart lösa grunder trycker i barn och ungdomar en farlig drog är ännu värre! 

Jag tillhör den skaran som försvarat medicineringen med Concerta och Ritalin och tyckt att det är fantastiskt att det finns sådan medicin. Jag har en bok i min egen bokhylla om ADHD/ADD som vuxen och till och med varit ganska övertygad om att jag själv har ADD då jag uppfyller de nödvändiga kriterierna med bred marginal. Nu är jag dock inte lika säker. 

Vad händer då med alla de som har uppenbara problem och bekymmer och som i desperation har sökt och fått diagnos? Artikeln snuddar även vid detta och menar att man ska se holistiskt på personen i fråga. Att helt enkelt söka svaret i personens vardag.

Själv funderar jag på om det är så att det är samhället som inte tillåter att vi alla är stöpta i olika form. Alla kan inte räkna lika bra, teckna lika bra, sjunga lika bra, koncentrera sig lika länge eller sitta still lika länge. Under min högskoleutbildning gick jag hem från lektionen efter ungefär halva tiden då jag av erfarenhet visste att jag inte klarade att ens sitta ner den återstående tiden, än mindre lyssna och skriva anteckningar. Jag blev helt enkelt för fascinerad av färgerna på mina pennor istället. Är det en indikation på att ge mig en medicin som krymper hjärnan? Jag har skriftligt bevis på att jag genomfört hela utbildningen med minst betyg G i alla ämnen.

Hu, så arg jag blir!! 

Vad är din uppfattning? 

Bilden nedan beskriver lite av hur jag tycker att livet är ibland. Trångt, hårt och knöligt att ta sig fram. Dessutom ser det helt ut som att det lutar uppför, mot kameran, men jag vet att det är tvärtom... 

Vindkraft

Det är fantastiskt att se hur utomhuslivet fullständigt exploderar av liv en ledig och solig dag. Vintertrötta människor som med plötslig iver ger sig ut och ägnar sig åt att städa upp i trädgårdar, samtala över staketet och kanske till och med grillar för första gången på säsongen. 

Jag satt en stund i bilen och väntade på min fina D medan vinden slet i fordonet så att jag faktiskt inte kunde lägga min obligatoriska patiens på telefonen utan att må illa. Alltså lyfte jag blicken och tittade på dem som for fram och tillbaka på vågorna med hjälp av vinden. De såg lyckliga ut, hoppade och trixade så skummet yrde. Tänk vilken kraft och styrka det finns i både vind och kreativitet! 

Själv önskar jag att den tiden kommer då jag också får energi att göra lite skojiga saker. Det är nog inte alltför långt borta eftersom jag börjat längta efter det. Tidigare har jag inte ens orkat fundera över något annat än det mest fundamentala. Dessutom är det inte långt kvar till jordgubbarna finns att mumsa på. Då blir det nog räserfart på mig igen! Det verkar faktiskt vara det enda som har effekt på en klenfis som jag. Vare sig järntabletter eller blutsaft eller andra dundermedel får upp mina järnvärden. Jag kanske skulle satsa på vindkraft i stället? 

Zonterapi och dåligt samvete

Var och fick zonterapi igår. Det kändes riktigt bra och jag tänkte att jag kanske inte skulle reagera riktigt så kraftigt som jag brukar eftersom det inte gjorde så ont. Tji fick jag... Har legat nerbäddad i två dagar och knappt gjort någonting. Igår eftermiddag var jag dessutom på ett riktigt uselt humör. Sådär helt utan anledning. Det mildrades dock en aning efter att jag stannat för att köpa hästgodis. Fast först surade jag över att det kostade 130 kronor för två påsar och en påse tuggummi. Desto gladare blev jag när jag såg att kassörskan slog in 13 kronor. Himla bra rabatt!! 

I vanliga fall är jag så vansinnigt ärlig att jag säger till när jag ser sånt där. En gång fick jag växel tillbaka på en 500-lapp när jag räckt fram 50 kronor. Det kunde jag inte leva med och rättade till det hela, jag skulle inte ha mer tillbaka än jag räckt fram. Men inte igår. Så nu vet jag förstås inte om jag kan med att gå tillbaka dit på ett bra tag... Jag var superlycklig för stunden, fattig som en lus som jag är, men samvetet hinner ikapp en efter ett tag. Typiskt.. 

Vinterfällen

När jag rakade pållen i vintras åkte det av så mycket hår att jag blev lite rädd att han skulle frysa eller kanske inte få tillbaka så mycket av sin päls som han skulle innan sommaren. Jag har aldrig rakat någon häst förut och hade inte mycket hum om hur det hela ska gå till heller. Lillpållen stod och somnade under tiden och var inte det minsta besvärad av vare sig ljudet eller av att det tog så lång tid. Alltså var det bara att köra på. Har för mig att det tog två och en halv timme.

Igår märkte jag att det fullständigt regnade av päls när jag borstade honom. Blev helt fascinerad av att det ens är möjligt att ha så mycket hår på sin kropp. Han kanske behöver sommarrakas också??

Är kanske lite orättvis ibland

Ganska ofta brukar jag klaga över naturen här i Skåne, att det bara är åkrar, kraftig blåst och inga skogsdofter. Nu tänker jag att jag kanske är lite orättvis när det gäller det. Här finns massor med vacker natur, bara inte riktigt så nära som jag är bortskämd med. Vinden har jag börjat vänja mig vid, det känns bara otroligt skönt när det är vindstilla en dag, och nog har jag skog inte alltför långt ifrån. Visst, jag måste sätta mig i bilen och köra en stund, men om jag tänker efter så gjorde jag nog det i min lilla hemby också. Då dög det ju inte med närmsta ställe heller. Skogen består inte av täta granar eller ståtliga tallar utan mer av bokar, som jag brukade hålla andan av hänförelse av när jag var liten. De släta gråa stammarna och vackra kronorna var så magiska att jag trodde att det var alver som planterat dem. Det kanske är dags för mig att ta tillbaka min gamla syn på natur som jag inte är van vid och låta mig hänföras av den. 

Jag tror att jag börjar med klippan jag gick förbi ute på Kullaberg förra veckan. Den var också helt magisk och bilden gör den inte rättvisa, men jag är nog inte någon särskilt duktig fotograf. Särskilt inte med mobilen... 

Tänker bli frisk

Igår när jag kom till pållen och han fick syn på mig så gnäggade han, tog ett språng rakt upp i luften och kom galopperande mot mig. Snacka om varmt mottagande!!

Idag stod han i sin box när jag äntligen krånglat mig ur sängen för dagen (jag har spenderat i stort sett all tid i sängen idag), så några krumsprång blev det inte, men jag är säker på att han blev lika glad ändå. 

Det är ganska tacksamt med ett djur som drivs helt av mat. Massor med godis som beröm och massor med beröm är vägen till lilla pållens hjärta. Han stoppar gladeligen ner nosen i grimman för han vet att vi ska göra skojiga saker. 

Idag blev det inte så mycket av den varan då jag tycker mäkta synd om mig själv. Förkylningen har brutit ut helt och jag gör minsta möjliga för att bli frisk så snart det bara går. 

Dödsförkyld

Trodde att jag blev trött och sliten bara av tanken att köra de där ca 25 milen hem igår, men det visade sig att jag blivit förkyld. Jag som aldrig blir förkyld! (Förutom en gång på våren och en gång på hösten.) Möjligen blir jag förkyld när jag ska åka på semester också, men annars är jag frisk som en nötkärna! 

Suck, jo jag antar att jag är sjuk precis lika ofta som alla andra är, men jag inbillar mig gärna att jag inte drabbas lika mycket. 

Så nu har jag lagt till en örtmedicin till den redan alltför långa listan av örter, som jag tar varje dag. Om inte annat så kommer jag att dö väldigt utrensad och väldigt örtmarinerad. En tjej med god smak...hehe 

Fast jag vet ju att man överlever förkylningar även om jag tror att jag är döende just nu.. 

Kram!!

Smärtdagbok

Att minnas sin smärta är ungefär lika lätt som att minnas exakt hur förra veckans fredagsöl smakade. Du minns att det var gott, bubblorna kvillrade i munnen en stund innan du svalde och njöt av att kunna lägga upp fötterna och vila ut ordentligt. Men exakt hur sammansättningen mellan beskan, humlen, sött och andra smaker blandade sig är omöjligt att minnas. 

Inom vården har man löst det där problemet med minnet genom att patienten får en egen smärtdagbok att skriva i. Det är faktiskt inte alls så dumt. Den senaste tiden har flera frågat mig om jag inte har blivit bättre, och jag svarar att jovisst har jag det, men kan inte riktigt komma ihåg hur det var innan. Bara det är ju toppen, men jag önskar ibland att jag kunde ha nedskrivet hur det var som bevis för mig själv. Jag hade till exempel helt glömt av att jag brukade ha vansinnigt ont runt bröstkorgen, vakna flera gånger per natt och mödosamt vända mig på rygg för att avlasta en aning. Det kom jag på i fredags när homeopaten sa att mina lungor läkt så bra. Det är så mycket som har blivit bra mycket bättre att jag liksom glömmer av att vara glad för det. Känns otacksamt på något sätt. Idag kanske är en dag då jag ska filosofera lite över tacksamhet en stund. 

 

 

Återresa

Det är inte utan att jag känner mig lite kluven till att åka tillbaka till Skåne idag. Här känner jag ljuden och dofterna så väl att det vilar min själ att vara här. Å andra sidan finns min fina prins D hemma i Skåne och fastän att landskapet är fattigt i mina ögon så kan det ändå finnas ett lugn i att låta blicken följa oändligheten. Jag har börjat vänja mig vid blåsten och kanske jag någon gång kommer att finna min del i landskapet också. 

Jag oroar mig såklart lite för att få tillbaka huvudvärken igen, men jag hoppas på att det berodde på att jag inte tagit magnesium på två veckor och inte på den långa bilfärden. Annars blir det plågsamt att mocka boxen och pussa mule ikväll, innan jag kan krypa ner i sängen. 

Jo just det ja, jag ska ju tillbaka igen om ett par månader. Då kanske jag inte hinner tröttna på alla åkrar som sträcker sig som gröna täcken över världen. Vilken tur!

Tassande zonterapi

Om jag inte minns fel så var det nog så att jag tyckte att det där med homeopatin tog för lång tid. Det är alls ingenting ovanligt att det händer mig fastän att jag gärna vill tro att jag är en tålmodig och eftertänksam kvinna. 

Därför har jag för mig att jag sökte på nätet efter en zonterapeut för att kolla om det möjligen kunde skynda på det hela. När jag lade fram min berättelse till henne kände jag att det kanske blev lite häftigt och kanske för mycket, men gissade att det var upp till henne att avgöra, förstås. Vi bokade tid och jag var duktigt nervös inför första gången. Jag kom i god tid och möttes av en öppen och trevlig kvinna innanför dörren. Hon berättade för mig att hon först ville höra ännu en gång vad jag sökte för och att hon därefter skulle känna igenom mina fötter (inre organ). Hennes sätt att vara gav mig ett lugn som jag inte trodde att jag skulle känna, och när hon satte igång litade jag helt på henne. 

I och med att första behandlingen till stor del bestod av sökande efter felen så blev inte min reaktion så häftig. Jag tyckte mest att jag mådde som en riktig liten prinsessa när jag gått därifrån. Andra gången var jag ganska trött och tagen efteråt, kröp ner i sängen och sov en del resten av dagen. Tredje gången däremot blev jag totalt utslagen efter. Det var knappt att jag hann komma av britsen innan jag kände mig som att jag fått en rejäl influensa. Zonterapeuten sa sedan att hela min kropp haft ett vulkanutbrott. Jag låg bokstavligen i sängen i tre dagar efter behandlingen. 

Det är tydligen vanligt att man någon gång i behandlingsserien får en kraftigare reaktion, dock kanske inte så häftig som min, men att man annars känner sig lite mer upplyft och som att det mesta går ganska lätt. Själv har jag bara hört om de negativa reaktionerna så jag blev mer överraskad av den där prinsesskänslan. 

Allt är ju naturligtvis väldigt individuellt och jag tror att det finns lika många beskrivningar av zonterapi som det finns människor, men är man bara medveten om att det är den egna kroppen som sätter igång att läka sig själv och inte förväntar sig att det ska fungera som i sjukvården där man bara dämpar symtom så tycker jag att man ska prova. Det gör i alla fall inte saken sämre och om man tycker att det är alltför obehagligt behöver man ju inte heller fortsätta. 

För min del har det varit guld värt och jag tror att det har snabbat på min läkningsprocess med flera månader. Nu ska bara psyket hinna ikapp också. Ett steg i taget. 

Gammal promenad

När jag var liten var det där huset ett spökhus, fyllt med gamla suckar, släpande steg och spindelväv. Åtminstone var det så i min fantasi. Parken runt huset, som faktiskt benämns som slott, var helt igenvuxen och man kunde bara ana att det fanns en byggnad därinne. Det var otäckt att ens gå på vägen på andra sidan staketet, för jag trodde att det fanns en gammal ondsint man, som stod och tittade ut över sina ägor genom de stora svarta fönstren. Allt var så sorgset och ensamt runt slottet. 

Som vuxen har jag hört talas om en kvinna som tog livet av sig någon gång på 50-talet och att man hållt seanser därinne innan det övergavs helt. Ruskiga historier kring en mytomspunnen plats. 

Idag var det bara skönt att återse den gamla platsen, trampa stigarna omkring, minnas utedasset med alla sittplatserna (där fanns inga skiljeväggar ens) och det stora huset med sina flagnande tapeter (det som de rev någon gång i slutet av 80-talet). Fast det blåste ju förstås alldeles förskräckligt, så jag hade ont i öronen långt innan vi kom tillbaka till bilen. 

Så skönt att sitta med yllepläden runt sig och titta ut på vindens lek i träden. 

Fredag med fläkt i

Vilken dag det har varit! Tillbaka i mitt gamla flickrum lyssnar jag på hur vinden sliter i träden utanför. Det fina vädret försvann och kvällen har fyllts av knastret från öppna spisen och rösterna från Skavlan på tv. Själv har jag lutat huvudet mot några uppallade kuddar och försökt hålla mig vaken. Den mjuka soffan och elden har inte gjort det lättare precis.

Under morgonen var jag lite spänd inför homeopatbesöket och vad som skulle hända där och dessutom hade jag fortfarande huvudvärk. Pappa körde mig och plötsligt kunde jag slappna av istället.

Homeopaten tyckte att min kropp läkt väldigt bra, men att tunntarmen inte var återställd än. Hon var inte alls negativ till att jag gått till en vanlig doktor heller, så den enda som inte tycker att allt jag gör nu är bra är faktiskt den vanliga doktorn. Både homeopaten och zonterapeuten tycker att det är jättebra att jag kombinerar alla tre.

Homeopaten sa att mitt sinne inte hängt med i läkningen och tyckte inte alls att det lät tokigt när jag berättade att jag många gånger fryser och fryser och att det är som att även om kroppen blir varm så fortsätter jag att frysa inuti. Som att det är själen som fryser. Istället för att fnysa åt mig sa hon att det är vanligt när man blivit traumatiserad. Sedan pratade hon massor om olika medel som jag rörde ihop till en liten yr boll. När jag skulle berätta för pappa i bilen hem fnissade jag lite och sa att hon pratat något om thuja och det har de ju gott om kring trädgården, så jag kanske kan gå ut dit och knapra lite.

Jag fick akupunktur också och kunde inte låta bli att gäspa oavbrutet efteråt.

Både vanliga doktorn och chefen ringde på eftermiddagen och vanliga doktorn blev kanske lite stressad av att jag sa som det var att jag drömt mardrömmar om att hon inte sjukskrivit mig. Hursomhelst så förlängde hon den ytterligare två veckor, vilket känns väldigt lyxigt. Då behöver jag inte oroa mig för att jag måste orka att både köra hem på söndag och jobba på måndag. Jag reder inte ut det som det är nu.

Skulle tro att det är dags att göra som min lilla kissekatt nu och luta huvudet mot tassarna en stund. Önskar dig en skön natts sömn och härlig lördagsmorgon!

Misslyckas rätt

Det är inte ofta det blir som man har tänkt sig. Emellanåt blir det absolut aldrig som man tänkt sig. När jag umgås med hästen är det ganska tydligt när det inte blir som jag har planerat. I början blev jag ganska ledsen och besviken på att jag inte klarat av att ens styra över den lilla biten i mitt liv. Numera tycker jag mig ha ändrat inställning, inte bara i hästsammanhang utan livet i största allmänhet. Om det inte blir som jag har tänkt från början så utnyttjar jag det som blivit istället. Då kan en misslyckad händelse bli någonting bra. Idag blir det en misslyckad bild som får illustrera det. På något sätt tycker jag ändå att den är ganska charmig.

Solvarm vårdag

Igår hade jag massor med idéer till inlägg på Facebook. Massor. Fast de måste ha fastnat någonstans på vägen, för det är väldigt sällan jag uppdaterar den där statusen alls nuförtiden.

Men jag tänkte bland annat att jag skulle skrivit att min fina prins D plockar undan och fejar i köket medan jag ligger och halvdör i soffan, eller att min fina prins D ser till att jag kommer i säng i tid och stoppar om mig med en stor dos kärlek. Tänk, så gammal som jag är och ändå blir  omstoppad... Lite halvt pinsamt, men ändå så fint. Han vet precis hur han ska göra för att jag ska slappna av och inte få dåligt samvete över att jag inte orkar ett skvatt.

Idag hade jag stora planer för hur dagen skulle bli. Det gäller att ta vara på solen och värmen den korta stund den är här. Fast det blev nu inte så idag heller. Efter att ha varit och köpt gardiner hos en väldigt trevlig tygtant och fika i trädgården ligger jag utslagen i sängen och hoppas på att jag får tillbaka lite energi ganska snart.

I morse var det som sagt annorlunda. Då vaknade av sprittande vårkänsla i ett ljust sovrum och glada kvittranden av flertal fåglar där utanför. Så fint, så fint.

Ömma silverfingrar

Denna veckan har jag bytt kursdag och fick kliva upp ur sängen vid halv åtta i morse. Det var det definitivt värt då det är väldigt trevligt stämning i den gruppen.

Som vanligt blir jag så himla förvånad över att man nästan inte hinner göra någonting alls på de tre timmar man har på sig. Tiden rusar iväg på ett sånt sätt att om det hade varit en människa så hade jag sagt till den att det förmodligen inte är nyttigt för hälsan eller så hade jag försökt att undvika den där personen för att inte bli alltför stressad själv.

Hur det nu än är så blir jag på gott humör, men fullständigt urvriden efteråt. Som en trasa. En glad trasa.

I min föreställningsvärld hann jag göra ringar och plåtar till armbandet idag. Kanske till och med borra hålen och stämpla plåtarna med fina ord. I verkligheten gjorde jag en skiss, räknade ut material och gjorde sexton små ringar. Att såga och hålla i silvret på samma gång gör fingrarna ömma och fnasiga. Tror att jag får satsa på lite ompyssling av frökenhänderna idag.

Hästmys

Det är inte så ofta den senaste tiden som jag orkat rida eller göra sånt som man "ska" göra med sin häst, men jag kan svära på att lillpållen är bra mycket gladare nu än för ett halvår sedan. 

De senaste dagarna har vi gått en halvtimme och letat bästa gräset. Det vill säga, pållen letar febrilt med intensiteten hos en häst som är övertygad om att gräset försvunnit till morgondagen och jag hänger med bäst jag kan i andra änden av repet. 

Pållen kanske drömmer om supersmaskigt gräs i natt, så mycket att han kan bada i det. Själv tror jag att jag kommer sova som en liten prinsessa.

Finaste vårpromenaden

Jag doftar solvarm utomhushud, har rosiga kinder och magen full med de godaste kakorna. En hel vecka har jag följt doktorns order och varit ute minst en halvtimme varje dag och idag åkte vi till Kullaberg för att få lite omväxling. Det var otroligt härligt med kvittrande fåglar, ett lekfullt hav och nästintill vindstilla. Så skönt att jag kunde känna att det kvillrade av glädje i magen. Inte jättemycket, men det fanns där. 

På vägen hem stannade vi till vid vårt favoritkondis och köpte alldeles för mycket kakor. 

Det är en fin dag idag. Tror att jag sparar på den ett tag, har den ibland de käraste minnena för att njuta flera gånger om. 

Hoppas att du också har en härlig dag! 

Sann silverglädje

Silversmide är verkligen någonting som gör mig gladare än jag trodde att det skulle när jag först vågade ansöka om en plats. Jag älskar materialet, hur det uppför sig, färgen, glansen och det vackra i skapandet. Inte för att jag kan skryta med att jag är särskilt duktig, långt därifrån, men jag blir på så gott humör av att pyssla med det. Min första termin hann jag med att göra en ring, eller egentligen tre ringar, som jag fäste ihop till en enda. Det tog tid, blev lite vingligt, men ändå med en viss charm. Jag använder den ofta.

Denna terminen har jag inte varit särskilt produktiv, jag har tagit lång tid på mig för varje moment i skapandet, men jag har gjort ett litet halssmycke i form av en elgitarr (med mycket betoning på konstnärens fria uttryck) och faktum är att jag är ganska nöjd med resultatet. Ännu bättre känns det att veta att jag flera gånger varit några hårsmåner från att bränna upp alltihop på grund av ren okunskap och ändå lyckats hålla mig på rätt sida marginalen. Det är värmandet som är min akilleshäl. Jag värmer och värmer och värmer och plötsligt är materialet så varmt att det nästan smälter. Enligt mig händer det där på en millisekund efter att man väntat en oändlig tid, den oändliga tiden innebär också att man stirrat så intensivt på objektet att man inte längre ser klart. Det är alltså egentligen inte mitt fel, utan brännarens, som egentligen passar på att värma materialet när mina ögon är alldeles utmattade... 

Under tiden som jag fantiserar om att bli en väldans duktig silversmed gör jag alltså sådant här:

Trådarna, så kallade bindtrådar har jag virat runt för att hålla pärltråden på plats inför lödningen. Den sista lödningen var väldigt kritisk och det stod flera andra kursdeltagare runt om och hjälpte mig att hålla andan under tiden. De är väldigt fina, de också, och tvekar inte att hjälpa med idéer, råd och sin kunskap. 

Härnäst tänkte jag påbörja en armlänk. Hoppas, hoppas att jag hinner klart med den innan terminen tar slut!!


 

Provocerande mesighet

Förra veckan blev jag sådär orolig som man blir när det börjar slinta rejält under fötterna, som när man försöker gå på en samling blöta höstlöv i nedförsbacke och man bara vet att man kommer att halka och slå i rumpan hur försiktigt man än går. Så jag ringde vårdcentralen. Lite sådär med skam i kroppen erkände jag för sjuksköterskan som tog emot mitt samtal att jag är borta hemskt mycket från jobbet, har värk och inte ens klarar att sköta mina fritidsintressen på en normal nivå. Jag fick en akuttid till en läkare som undrade vad hon kunde göra för mig. Trotsigt menade jag på att jag har försökt med det mesta, även alternativmedicin, så nu var det väl ändå hennes tur att komma på vad hon kunde göra för mig istället?

Det var ett väldigt fint möte, hon lyssnade, upprepade vad jag sagt för att utesluta missförstånd och antecknade. Hennes gissning var att min kropp glömt av hur man stänger av smärtimpulserna och inte längre kunde slappna av på egen hand. Alltså satte hon in en typ av antidepressiv medicin, den har funnits i evigheter och har massor med otäcka biverkningar, men i lägsta dos har den fin effekt på sömn och smärta. Sedan sjukskrev hon mig i två veckor. 

Förmiddagarna är fortfarande rent hemska. Jag brottas med känslor som kryper och svassar kring träskliknande ödemarker, långsträckta marker med osunda plymer av tjock illaluktande luft. Offerrocken är på, stackars-lilla-mig-tankarna singlar omkring mig som ett ymnigt snöfall och det svider i kroppen av tungsintheten. Rätt som det är blir jag arg istället. Skitförbannad och provocerad av allt.

Min barndomskompis skrev ett inlägg på Facebook häromdagen: Sluta vara så rädd för livet, livet kan aldrig skada dig mer än vad din rädsla redan gör.

Det blev jag också vansinnigt provocerad av. En tonåring kanske skulle kunna skriva någonting sådant, men en kvinna på 35 år? Har hon suttit i en liten bubbla medan världen runt omkring är ett intressant litet skådespel som någon har hittat på? Eller tycker hon att folk överdriver? Eller förstår hon bara inte?  Mest blev jag nog arg på mig själv för att jag inte vågar provocera tillbaka. Vill egentligen inte vara bitterfittan som tar bort den gulliga lilla tanken i citatet. Vill ju att det ska vara fint att leva. Sedan kippar jag återigen efter den där söta, lena luften som fyllde mina lungor efter att destruktiva O släppt taget om min hals. Nä, livet är inte alltid rosenljuvt och omhuldande.

Det är på inget sätt en merit att ha varit med om onda människor, ingenting jag vill ska vara en ursäkt för mitt beteende, men faktum är att det är permanent skadande och många, långa dagar om året sitter jag i en psykisk rullstol och tar mig fram bland många existentiella frågor, svarta hål och en och annan demonisk ritual, utan att våga säga någonting ens till barndomsvännerna. Generande...